Datasets:

tobiasnorlund

/

HP-LAS

like 0

hp-2021-10-24-provpass-2-verb-utan-elf.pdf

Läkares hälsa

Först den goda nyheten: Svenska läkare mår bra. Synnerligen bra, faktiskt. Åtminstone enligt dem själva. I en specialkörning av Folkhälsomyndighetens årliga folkhälsoenkät som Läkartidningen beställt, där läkares svar från 2013 och 2014 slagits ihop, skattade nio av tio läkare den egna hälsan som god eller mycket god. Det är en större andel än i hela gruppen högre tjänstemän (där läkare ingår) och än i befolkningen i stort. Det är också en påtaglig ökning jämfört med för tio år sedan, då tre av fyra läkare bedömde sitt eget hälsotillstånd som gott eller mycket gott. Läkare mår inte bara bättre än andra grupper, de lever också sundare. De snusar och röker mindre än högre tjänstemän generellt och befolkningen i stort. 10 procent av dem har en riskabel alkoholkonsumtion enligt Folkhälsomyndighetens definition, även det ett lägre tal än i gruppen högre tjänstemän respektive i befolkningen i stort. Mindre än en av tio har en stillasittande fritid. 18 procent har besvär av övervikt, jämfört med 22 procent bland högre tjänstemän och 27 procent i hela befolkningen. Men det finns det som solkar den ljusa bilden. Precis som hos befolkningen generellt ökar sjukskrivningarna bland läkare. Eftersom det inte finns nationell statistik över den totala sjukskrivningen specifikt för läkare, har Läkartidningen bett om sjukskrivningsdata från fem landsting. I fyra av dem finns en trend mot ökande sjuktal bland läkare. Än tydligare blir bilden om man tittar på läkares långtidssjukskrivningar. Mellan 2009 och 2014 ökade de med knappt 40 procent, enligt uppgifter från AFA Försäkring. Tittar man närmare ser man att de psykiatriska diagnoserna står för hela ökningen; andelen med psykiatrisk diagnos bland de långtidssjukskrivna läkarna steg från 35 till 54 procent mellan 2009 och 2015. Det slående är att det enbart är bland kvinnliga läkare som man hittills sett en uppgång. Bland dem har det sedan 2009 skett mer än en fördubbling av antalet långtidssjukskrivningar på grund av psykiatrisk diagnos. Ann Fridner, som är docent i psykologi vid Stockholms universitet och forskar om läkares hälsa, menar att könsskillnaden till största del beror på att kvinnor drabbas mer än män av arbetsrelaterad ohälsa. – Det är alldeles klart att de kvinnliga läkarna drabbas av utmattning i väldigt stor utsträckning. Det finns studier från Karolinska institutet som bekräftar det, och även internationella studier. Marina Tuutma, ordförande för Läkarförbundets arbetslivsgrupp, säger att det är oacceptabelt att så många läkare blir sjuka på jobbet. – Det jag ser med största oro på är att just de yngre kvinnliga läkarnas frånvaro är hög. Det är viktigt att det kommer upp på dagordningen, för det handlar om ett hållbart yrkesliv. De ökade sjuktalen ska ses mot bakgrund av att läkare är en yrkesgrupp som inte sjukskriver sig i första taget. Ann Fridner har i sin forskning studerat yrkesverksamma läkare dels på ett svenskt universitetssjukhus (2005 respektive 2013), dels i samma landstings öppenvård (2013). 2013 hade fyra av tio läkare i båda grupperna minst två gånger det senaste året gått till jobbet fast de var sjuka. Ann Fridner tycker att siffrorna är oroväckande. – Tidigare studier visar att sjuknärvaro är kopplad till sämre allmän hälsa, depression, utbrändhet, framtida sjukfrånvaro och sämre produktivitet. Något annat som framkom i undersökningen bland öppenvårdsläkarna var att den psykiska ohälsan även bland dessa läkare, som inte var sjukskrivna utan yrkesverksamma, var betydande. 22,5 procent av männen och 26,5 procent av kvinnorna hamnade över brytpunkten för psykisk ohälsa enligt skattningsskalan GHQ-12. Enligt Marina Tuutma är den främsta orsaken till den ökade psykiska ohälsan bland läkare förändringar i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön som lett till ökade krav och minskad kontroll över arbetssituationen. – För primärvårdsläkare är det underbemanningen som är det största problemet och att kraven är större än möjligheterna. Tar vi sjukhusläkarna leder underbemanningen till att man får gå många fler jourer, det blir högre belastning på akutmottagningarna och man tvingas göra många svåra prioriteringar. Att läkares arbetsmiljö blivit sämre framgår även av den stora arbetsmiljöundersökning som SCB genomför vartannat år. Framför allt är det inflytandet som blivit mindre. Åren efter millennieskiftet var det en av tre läkare som aldrig eller nästan aldrig var med och bestämde hur det egna arbetet skulle läggas upp. Tio år senare var det två av tre. Det här är siffror som inte bådar gott, enligt Ann Fridner. – I vår studie av öppenvårdsläkare var bristen på kontroll över det egna arbetet en prediktor för psykisk ohälsa i form av depression, ångest eller sömnsvårigheter. En annan prediktor för psykisk ohälsa var att man hade många vikarier på kliniken, och att arbeta med vikarier är mentalt tungt för läkarna, menar Ann Fridner. Läkares psykosociala arbetsmiljö är en prioriterad fråga för Läkarförbundet, säger Marina Tuutma. En sak man hoppas mycket på är den nya föreskrift från Arbetsmiljöverket om organisatorisk och social arbetsmiljö som snart börjar gälla. Föreskriften ställer krav på att arbetsgivare ska se till att arbetsuppgifter och befogenheter som tilldelas arbetstagarna inte ger upphov till ohälsosam arbetsbelastning. Det kommer att ge de lokala skyddsombuden bättre redskap, menar Marina Tuutma. – Tidigare har det alltid varit svårt för läkarna att värna sin arbetsmiljö. Vi har ju inte tunga lyft och sådant som andra yrkesgrupper har, utan mycket har handlat om det psykosociala, och det har inte funnits med tidigare. Samtidigt betonar Marina Tuutma att läkarna själva också har ett ansvar. – Vi äger väldigt mycket kunskap och är duktiga på att se tecknen tidigt hos våra patienter. Då måste vi hjälpa oss själva och varandra och våga prata om problem och ha en tillåtande miljö på arbetsplatsen. För all forskning visar att det är mycket enklare och billigare att förebygga utmattningssyndrom än att efteråt försöka behandla och rehabilitera. Michael Lövtrup

hp-2021-10-24-provpass-2-verb-utan-elf.pdf

Läkares hälsa

Först den goda nyheten: Svenska läkare mår bra. Synnerligen bra, faktiskt. Åtminstone enligt dem själva. I en specialkörning av Folkhälsomyndighetens årliga folkhälsoenkät som Läkartidningen beställt, där läkares svar från 2013 och 2014 slagits ihop, skattade nio av tio läkare den egna hälsan som god eller mycket god. Det är en större andel än i hela gruppen högre tjänstemän (där läkare ingår) och än i befolkningen i stort. Det är också en påtaglig ökning jämfört med för tio år sedan, då tre av fyra läkare bedömde sitt eget hälsotillstånd som gott eller mycket gott. Läkare mår inte bara bättre än andra grupper, de lever också sundare. De snusar och röker mindre än högre tjänstemän generellt och befolkningen i stort. 10 procent av dem har en riskabel alkoholkonsumtion enligt Folkhälsomyndighetens definition, även det ett lägre tal än i gruppen högre tjänstemän respektive i befolkningen i stort. Mindre än en av tio har en stillasittande fritid. 18 procent har besvär av övervikt, jämfört med 22 procent bland högre tjänstemän och 27 procent i hela befolkningen. Men det finns det som solkar den ljusa bilden. Precis som hos befolkningen generellt ökar sjukskrivningarna bland läkare. Eftersom det inte finns nationell statistik över den totala sjukskrivningen specifikt för läkare, har Läkartidningen bett om sjukskrivningsdata från fem landsting. I fyra av dem finns en trend mot ökande sjuktal bland läkare. Än tydligare blir bilden om man tittar på läkares långtidssjukskrivningar. Mellan 2009 och 2014 ökade de med knappt 40 procent, enligt uppgifter från AFA Försäkring. Tittar man närmare ser man att de psykiatriska diagnoserna står för hela ökningen; andelen med psykiatrisk diagnos bland de långtidssjukskrivna läkarna steg från 35 till 54 procent mellan 2009 och 2015. Det slående är att det enbart är bland kvinnliga läkare som man hittills sett en uppgång. Bland dem har det sedan 2009 skett mer än en fördubbling av antalet långtidssjukskrivningar på grund av psykiatrisk diagnos. Ann Fridner, som är docent i psykologi vid Stockholms universitet och forskar om läkares hälsa, menar att könsskillnaden till största del beror på att kvinnor drabbas mer än män av arbetsrelaterad ohälsa. – Det är alldeles klart att de kvinnliga läkarna drabbas av utmattning i väldigt stor utsträckning. Det finns studier från Karolinska institutet som bekräftar det, och även internationella studier. Marina Tuutma, ordförande för Läkarförbundets arbetslivsgrupp, säger att det är oacceptabelt att så många läkare blir sjuka på jobbet. – Det jag ser med största oro på är att just de yngre kvinnliga läkarnas frånvaro är hög. Det är viktigt att det kommer upp på dagordningen, för det handlar om ett hållbart yrkesliv. De ökade sjuktalen ska ses mot bakgrund av att läkare är en yrkesgrupp som inte sjukskriver sig i första taget. Ann Fridner har i sin forskning studerat yrkesverksamma läkare dels på ett svenskt universitetssjukhus (2005 respektive 2013), dels i samma landstings öppenvård (2013). 2013 hade fyra av tio läkare i båda grupperna minst två gånger det senaste året gått till jobbet fast de var sjuka. Ann Fridner tycker att siffrorna är oroväckande. – Tidigare studier visar att sjuknärvaro är kopplad till sämre allmän hälsa, depression, utbrändhet, framtida sjukfrånvaro och sämre produktivitet. Något annat som framkom i undersökningen bland öppenvårdsläkarna var att den psykiska ohälsan även bland dessa läkare, som inte var sjukskrivna utan yrkesverksamma, var betydande. 22,5 procent av männen och 26,5 procent av kvinnorna hamnade över brytpunkten för psykisk ohälsa enligt skattningsskalan GHQ-12. Enligt Marina Tuutma är den främsta orsaken till den ökade psykiska ohälsan bland läkare förändringar i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön som lett till ökade krav och minskad kontroll över arbetssituationen. – För primärvårdsläkare är det underbemanningen som är det största problemet och att kraven är större än möjligheterna. Tar vi sjukhusläkarna leder underbemanningen till att man får gå många fler jourer, det blir högre belastning på akutmottagningarna och man tvingas göra många svåra prioriteringar. Att läkares arbetsmiljö blivit sämre framgår även av den stora arbetsmiljöundersökning som SCB genomför vartannat år. Framför allt är det inflytandet som blivit mindre. Åren efter millennieskiftet var det en av tre läkare som aldrig eller nästan aldrig var med och bestämde hur det egna arbetet skulle läggas upp. Tio år senare var det två av tre. Det här är siffror som inte bådar gott, enligt Ann Fridner. – I vår studie av öppenvårdsläkare var bristen på kontroll över det egna arbetet en prediktor för psykisk ohälsa i form av depression, ångest eller sömnsvårigheter. En annan prediktor för psykisk ohälsa var att man hade många vikarier på kliniken, och att arbeta med vikarier är mentalt tungt för läkarna, menar Ann Fridner. Läkares psykosociala arbetsmiljö är en prioriterad fråga för Läkarförbundet, säger Marina Tuutma. En sak man hoppas mycket på är den nya föreskrift från Arbetsmiljöverket om organisatorisk och social arbetsmiljö som snart börjar gälla. Föreskriften ställer krav på att arbetsgivare ska se till att arbetsuppgifter och befogenheter som tilldelas arbetstagarna inte ger upphov till ohälsosam arbetsbelastning. Det kommer att ge de lokala skyddsombuden bättre redskap, menar Marina Tuutma. – Tidigare har det alltid varit svårt för läkarna att värna sin arbetsmiljö. Vi har ju inte tunga lyft och sådant som andra yrkesgrupper har, utan mycket har handlat om det psykosociala, och det har inte funnits med tidigare. Samtidigt betonar Marina Tuutma att läkarna själva också har ett ansvar. – Vi äger väldigt mycket kunskap och är duktiga på att se tecknen tidigt hos våra patienter. Då måste vi hjälpa oss själva och varandra och våga prata om problem och ha en tillåtande miljö på arbetsplatsen. För all forskning visar att det är mycket enklare och billigare att förebygga utmattningssyndrom än att efteråt försöka behandla och rehabilitera. Michael Lövtrup

hp-2021-10-24-provpass-2-verb-utan-elf.pdf

Vad är klassisk barnlitteratur?

I sin bok Kinderliteratur. Kanonbildung und literarische Wertung konstaterar den kända tyska barnboksforskaren Bettina Kümmerling-Meibauer att det inte finns någon barnlitterär kanon. Det som är självklart för vuxenlitteraturen, att kanonisera de verk som anses litterärt särskilt värdefulla inom en kultur eller till och med på ett internationellt plan, verkar inte vara relevant för barnlitteraturen därför att den schablonmässigt ses som mindre värdefull. Det finns varken någon nationellt eller internationellt sanktionerad kanon av klassiska barnböcker. Det finns inte ens någon nämnvärd diskussion om ämnet inom den internationella barnlitteraturforskningen. Å andra sidan verkar det finnas ett slags "hemlig kanonisering", till exempel genom recensioner och utmärkelser eller förlagens marknadsföring av barnböcker som "klassiker". Sådant tyder på behovet av en sådan kanon. Inför denna otillfredsställande situation åtar sig Kümmerling-Meibauer att lägga grunden till en vetenskaplig diskussion av kanon. Hon utgår från den tyska barnlitteraturen och dess situation och historia, men eftersom det inte finns liknande undersökningar för andra nationallitteraturer ser hon sin bok som en första pilotstudie med Tyskland enbart som exempel. Förhoppningen finns att forskare i andra länder låter sig inspireras att studera motsvarande förhållanden. En annan anledning att utgå från den tyska barnlitteraturen och kritiken är deras framstående internationella betydelse från slutet av 1700-talet fram till början av 1900-talet. Kümmerling-Meibauer börjar därför sin analys, som sträcker sig fram till nutiden, just vid slutet av 1700-talet. Med hjälp av källmaterialet – pedagogiska och litteraturkritiska skrifter, litteraturhistorier, läslistor och skolläseböcker – utreder hon orsakerna till att man uteslöt barnlitteraturen ur kanoniseringen. Hon finner att mycket i slutet av 1700-talet tydde på inrättandet av en barnlitterär kanon. Det fanns dock en del olika och delvis motstridiga normer; barnlitteratur skulle vara uppfostringslitteratur eller estetiskt anspråksfull, man såg den som en återfödelse av folkpoesin eller lade tonvikten på lämpligheten för barn. Omkring år 1800 blev så icke-kanoniseringen av barnlitteraturen allt tydligare. Den viktigaste anledningen till denna utveckling är den litterära autonomiseringsprocessen: Från och med nu skulle enbart ej målinriktad litteratur utan specificerbart syfte få möjlighet att räknas som värdefull litteratur. (Inte bara) i Tyskland ansågs nu barnlitteratur med sin tydliga adressatinriktning ha en rent pedagogisk funktion och därför inte kunna vara estetiskt värdefull. I nästa steg undersöker Kümmerling-Meibauer den historiska och aktuella diskussionen kring klassikerbegreppet. Hon konstaterar här att begreppet överförts från allmänlitteraturen till barnlitteraturen utan teoretisk specificering och att det oftast har en normativ laddning. Hon föreslår i stället ett klassikerbegrepp som grundar sig på exemplaritet. Då ser man litterära verk i relation till andra: de viktiga är de som bevisligen framkallat eller influerat andra texter. Som exempel nämner hon bland annat Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Som didaktisk reseroman blev boken en prototyp som, vilket Kümmerling-Meibauer utförligt redovisar, inspirerade många författare även i andra länder till motsvarande verk. Hon närmar sig därefter en definition av vad som borde utmärka en klassiker inom barnlitteraturen genom att föreslå åtta kriterier som ska känneteckna en sådan: • Innovativitet: ett verk inför nya litterära kännetecken inom en nationallitteratur. • Representativitet: ett verk är den viktigaste representanten för en barnlitterär utveckling inom en viss epok. • Estetisk utformning av språket: ett verk visar den lämpliga språkliga gestaltningen med hänsyn till genre, tema, berättarstruktur. • Enkelhet gentemot komplexitet: ett verk tar hänsyn till barnens begränsade kunskaper om världen och ej fullt utvecklade språkförmåga, men är ändå inte trivialt. • Framställning av barnets upplevelsevärld: en författare är i stånd att leva sig in i och uttrycka barnens tankevärld. • Fantasi: ett verk kan föra ihop disparata element till ett meningsfullt sammanhang. • Polyvalens: ett verk är flertydigt, ambivalent. • Crosswriting: en författare skriver böcker för såväl barn som vuxna eller ett verk vänder sig till både barn och vuxna. Dessa åtta kriterier tillämpar Kümmerling-Meibauer sedan vid en analys av en barnbok, vars klassikerstatus är omstridd: En yrhätta av Emmy von Rhoden. För att demonstrera kanoniseringstendenser väljer Kümmerling-Meibauer just sistnämnda crosswriting. Hon påpekar att många författare av klassiska barnböcker tillhör den allmänlitterära kanonen, något som säkert influerar en motsvarande barnlitterär kanonisering. Crosswritings andra innebörd, dualiteten hos en text som vänder sig både till vuxna och till barn, är en aspekt som också den gör att en bok kan ha lättare att ingå i en barnbokskanon därför att den lättare uppfyller ovannämnda kriterier. Detta gäller även för det andra fenomenet som Kümmerling-Meibauer analyserar i detta sammanhang: intertextualiteten. Genom att medvetet anspela på andra barn- eller vuxenböcker bidrar barnboksförfattare till en "inre" kanonisering. Det bör också nämnas att Kümmerling-Meibauer tidigare har skrivit ett lexikon över internationella barnlitterära klassiker. Vid urvalet av de 564 barnböcker från 65 länder som hon presenterar där tillämpade hon ovan nämnda kriterier. Hon ger alltså ett konkret förslag till en internationell barnlitteraturkanon, en kanon som hon dock alltid ser som föränderlig och värd att diskutera. Kümmerling-Meibauer kräver i Kinderliteratur en barnlitteraturkanon som kännetecknas av verklig internationalitet (dvs. som inte bara innehåller barnböcker från Europa och Nordamerika), som tar hänsyn till mångfalden av genrer och som inte bara tar upp traditionella utan även moderna klassiker. Kümmerling-Meibauers bok förbinder ett nationellt perspektiv (historisk kanonforskning med Tyskland som exempel) med ett internationellt (den aktuella kanondiskussionen och kanoniseringstendenser genom crosswriting och intertextualitet). Inte minst därför förtjänar denna innovativa bok läsare även utanför Tyskland. Boken är utan tvivel en tillgång även för den allmänlitterära kanon- och klassikerdiskussionen. Kümmerling-Meibauer ger ett grundläggande bidrag till den teoretiska (barn)litteraturforskningen och till ämnets forskningshistoria, men även konkreta förslag till kriterier för en framtida barnlitterär kanon, som skulle kunna få stor betydelse för barnens estetisk-litterära bildning. Hon erbjuder därmed forskare och andra intresserade många impulser till vidare reflektion och diskussion. Mareike Jendis

hp-2021-10-24-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

40

I morgon fyller jag 40. Idag den trettonde mars fyller jag 40. Igår den trettonde mars fyllde jag oåterkalleligt 40. Jag ska se efter mina barn, jag ska bry mig om min fru. Jag ska skriva minst tre böcker de närmsta tio åren, jag ska överraska min fru, tre färdiga böcker. Det finns ingen motsättning mellan arbete och föräldraskap. Det finns ingen motsättning mellan föräldraskap och författarskap. Inte för en man i det här landet, som lever och verkar, skriver dikter i Sverige 2010. Är det du som blinkar? Mellan trädstammarna? Jag ska leva ansvarsfullt, arbeta disciplinerat och ändå rycka dagen i skägget. Vem vet vad som händer med boräntan, med knäet, vem vet vad som händer med tänderna. Jag är bara halvvägs, jag behöver inte ens vara särskilt produktiv, men jag ska läsa mer av Torgny Lindgren, jag ska läsa Dante Alighieri och ta hand om mina barn. Hedvig behöver hostmedicin, Ivans snowboardbindning måste lagas. John Alvar är sju dagar gammal, fortfarande röd och lite blåaktig om fötterna. Han suger på mitt finger. Han diar sin mors sprängfyllda bröst. John Alvar är en gåva. För sju dagar sen föddes han och här sitter jag och skriver, upprepar exakt samma meningar, veckor och månader senare. För sju dagar sen föddes John Alvar, han ska växa ikapp mig, men än så länge är han liten. Är det möjligt eller ens önskvärt att försöka tänka på allt han och jag ska hinna med? Jag behöver inte skriva. Att inte skriva kan vara ett kvalificerat val, att så att säga oskriva. Jag tänker att min tid kommer, ingen brådska, min produktiva period kan komma liksom eftersläpande. Jag ska bli en gammal man. Med penna och papper. Jag ska byta ut min laptop mot en skrivmaskin. Skrivmaskinen ska jag byta ut mot en dyr reservoarpenna, reservoarpennan mot en kulspets och kulspetsen mot en blyerts. Utfattig men lycklig har jag vid det laget skaffat mig humor, jag har medvetet odlat fram den. Livet självt har bidragit. Är det du mannen som blinkar i skogens ljusgröna fylla? Jag ska fortfarande skriva onda meningar, elaka ord, oförsonliga, fast med en helt annan glädje. En färdig författare är en tråkig författare, för sig själv och för andra. Jag skriver för stunden. Att skriva för stunden är ett långsiktigt arbete. Man skriver 40 och stryker 40, man levererar sina provisoriska sanningar. Jag måste alltid skriva mer än jag stryker. Och längre än skägget än näsan räcker.

hp-2021-10-24-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Långsammare

Reaktionerna på ett alltför uppskruvat tempo i både arbetsliv och vardag tar sig många uttryck. Populärvetenskapliga böcker som Owe Wikströms Långsamhetens lov och Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt betonar eftertankens betydelse för kunskapsbildning. Ett ökat intresse för surdegsbakning, långkok och ölbryggning låter ana en längtan efter det omsorgsfulla och långsamma. Denna allmänna fascination inför långsamheten ackompanjeras av ett växande sociologiskt intresse för det senmoderna samhällets tidsuppfattning, där sociologen Hartmut Rosas tes om "social acceleration" intar en central position. Ofta förstås ett ökat tempo i samhället som ett resultat av teknikutveckling med ökad produktionstakt och allt snabbare kommunikationer som följd. Paradoxalt nog så har den teknik som är tänkt att frigöra tid alltså i stället fått oss att känna oss mer stressade. Långsamhetens betydelse har nu också kommit att betonas i akademiska sammanhang, och begrepp som slow science och "det långsamma universitetet" har lanserats. Det kan ses som en reaktion på att allt fler upplever att tempot i det akademiska arbetet har stegrats, samtidigt som kraven på att redovisa och öka produktiviteten har blivit tydligare. Flera faktorer bidrar till ytterligare tidspress. En tilltagande andel forskare och lärare har tillfälliga anställningar, forskningen bedrivs ofta inom tidsbegränsade, externt finansierade projekt, och undervisningen – inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap – bedrivs med färre lärarledda timmar. Excellensretoriken förstärker också känslan av att inte räcka till. I stort sett alla lärosäten anser sig sträva efter excellens inom ett eller flera områden, och varje anställd förväntas bidra till att uppnå detta mål. Att ständigt avkrävas världsledande insatser skapar ytterligare stress och ger dem som inte når upp till orimligt höga förväntningar dåligt samvete. Minst lika viktigt som de yttre kraven är emellertid den press som kommer inifrån. Status inom akademin och i samhället i stort kommer dem som arbetar intensivt och mycket till del. Den klass som sociologen Thorstein Veblen i slutet av 1800-talet benämnde the leisure class utmärker sig i dag inte genom sina möjligheter till fritid utan genom att arbeta länge och dedikerat. Men liksom i andra sfärer i samhället tas nu även inom akademin initiativ för ett sänkt tempo. The slow science manifesto är ett försök att framhålla eftertankens och långsamhetens betydelse för kunskapsbildningen, och en liknande argumentation, fastän mer utvecklad, återfinns i The Slow Professor – Challenging the Culture of Speed in the Academy av Maggie Berg och Barbara K. Seeber. Dessa båda litteraturvetare tar avstamp i slow-rörelsens appeller för långsamhet och omsorgsfullhet för att sedan diskutera hur de kan appliceras inom akademin. Berg och Seebers ambition är att erbjuda strategier som den enskilda forskaren kan använda för att skapa utrymme för eftertanke och återhämtning. De har författat en sorts självhjälpsbok som tar sin utgångspunkt i en litteratur som är tänkt att hjälpa akademiker att effektivisera sin tidsplanering. Flera klyschor om akademisk effektivitet refereras och kritiseras, till exempel råd som att "skriva papers i huvudet" samtidigt som man städar eller diskar, eller att läsa uppsatser i baksätet på vägen till svärföräldrarnas lantställe. Handböcker som Donald Halls The Academic Self – An Owner's Manual framhåller att tidspress bäst hanteras genom att varje timme planeras, bokförs och prickas av så att arbetet blir så effektivt som möjligt, men Berg och Seeber påpekar att denna strategi starkt begränsar möjligheten till "tidlös tid". Forskning visar att just den tidlösa tiden är en grundläggande förutsättning för problemlösning, kreativitet och eftertanke. Till skillnad från den schemalagda, in i minuten planerade och rapporterade tiden ger den oplanerade tiden möjlighet att under en längre period fokusera och helt hänge sig åt en specifik aktivitet. Medan Berg och Seeber tar avstamp i en mer populärvetenskaplig diskussion kring tidspress, stress och långsamhet så är Filip Vostals Accelerating Academia – The Changing Structure of Academic Time förankrad i en sociologisk teoribildning. Vostal utgår också från en bredare kontext, där forskningens och utbildningens globalisering, den tekniska utvecklingen och en allmän föreställning om vetenskapen som avgörande för innovation och tillväxt ses som bidragande orsaker till acceleration inom akademin. I sina mer empiriska studier visar sedan Vostal hur kraven på internationell konkurrenskraft, tillsammans med en förväntan på att akademisk forskning och undervisning bör vara direkt tillämpbar, nyttig och vinstgenererande, leder till ytterligare tidspress. Forskarna som intervjuas skildrar en situation där publicering hastas fram, där allt mindre tid ges till läsning av allt det som skrivs och där administrativa krav och utvärderingar upptar en allt större del av arbetet. I värsta fall resulterar denna hets i en situation som kan liknas vid Rosas tes om ett "rusande stillastående" – allt mer produceras utan att egentliga intellektuella landvinningar görs. Samtidigt bör det betonas att åtskilliga forskare framhåller att acceleration också är njutbart, och att perioder av högt tempo kan upplevas som både akademiskt givande och stimulerande. Uppenbarligen måste ett stegrat tempo i arbetet inte nödvändigtvis uppfattas som negativt, och speciellt gäller detta i de fall där accelerationen är initierad av forskaren själv. Kontroll över den egna arbetstiden blir därmed avgörande för kreativitet och välbefinnande i den accelererande akademin. Dessutom är det uppenbart att en stor del av accelerationen genom teknikutveckling och ökad informationstillgång har haft en positiv inverkan på kunskapsproduktionen i samhället. Problemen med en stressad akademi uppstår snarare när korta tidshorisonter begränsar kreativiteten, när möjligheten att skifta tempo inte ges och när forskningspolitiska nyckelord som excellens, innovation och genomströmning signalerar förväntningar som ofta rimmar illa med hur kunskapsproduktion och inlärning faktiskt går till. Om det inte finns tid för eftertanke och omsorgsfullhet är risken för undermålig forskning och undervisning stor. Avslutningsvis kan det konstateras att en generell appell för långsamhet kanske inte är den mest effektiva metoden för att bemöta de utmaningar som den högre utbildningen och forskningen ställs inför. Uppmaningar till en generell temposänkning lär heller inte slå an hos beslutsfattare och en bredare allmänhet. I stället bör vi, enligt Vostal, verka för akademiska miljöer där en hög grad av "temporal autonomi" råder, för att på så sätt främja "ohastad" forskning och undervisning. För att få konkret orientering i hur sådana miljöer kan skapas är det värt att återvända till Berg och Seebers självhjälpstips. De framhåller kollegialiteten, och då inte minst seminariet, som en plats där eftertanke och "ohastade" idéer ges utrymme. Det ligger mycket i denna argumentation, för till skillnad från forskningspublikationer, välputsade konferenspresentationer eller massföreläsningar så är det i seminariet som tankar föds, utmanas och utvecklas. Seminariet ligger inte till grund för någon medelstilldelning, ger inte några poäng i rankningar och sällan betonas dess roll för innovation och nyttiggörande, och just därför är det en relativt skyddad plats. "Långsamhetsoaser", som Rosa skulle kalla dessa fredade rum, kan i sig inte hindra fortsatt acceleration men förhoppningsvis erbjuda utrymme för återhämtning, reflektion och kreativitet i en ständigt jäktad akademi.

hp-2021-10-24-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Klok som en flöjtkråka

Det verkar vara något speciellt med Australiens fåglar. Ta flöjtkråkan, till exempel. Ingen är väl så omtalad av australierna som just den. Nyligen satt jag vid en uteservering i sydvästra delen av landet när en flöjtkråka promenerade fram till mig. Den hade hållit mig under uppsikt en stund varefter den beslutat sig för att ta en närmare titt. Något tiggeri var det inte fråga om, för endast en urdrucken kaffekopp stod på bordet. Obekymrad vankade flöjtkråkan närmare och ställde sig helt intill, gav mig en underfundig blick och började därefter sjunga eller snarare flöjta sin psykedeliskt polyfona sång. Flöjtkråkans sång spänner över fyra oktaver och karaktäriseras av övertoner och finessen att flera toner framförs samtidigt. Dessutom är fågeln en hejare på att härma. Andra fågelarter i dess närhet blir ofta och retsamt härmade av flöjtkråkan, som inte heller drar sig för att skälla som en hund eller gnägga som en häst. Den härmar även mänskligt tal och är listig nog att kunna använda denna förmåga till sin egen fördel när det krävs. Flöjtkråkans kognitiva förmågor tar sig skiftande uttryck, alltifrån allmän lekfullhet – kurragömma är exempelvis något flöjtkråkor setts roa sig med – till överraskande sociala handlingsmönster och en intelligens hög nog att lösa kluriga problem. I flera avseenden är flöjtkråkan smartare än flertalet primater, inklusive schimpanser. Den är dessutom känd för att vara lika kärvänlig mot sina vänner som ilsk mot fiender, verkliga eller misstänkta. Många människor runtom i Australien har etablerat goda relationer med flöjtkråkor, och åtskilliga är de husägare som kan vittna om att flöjtkråkor håller betydligt bättre vakt än aldrig så lömska bandhundar. Viktigt att notera i sammanhanget är att dessa flöjtkråkor inte är domesticerade, utan vilda individer som inkluderat utvalda personer och familjer i sin sociala krets. Eftersom flöjtkråkor i likhet med de flesta av Australiens fåglar är långlivade – till skillnad från våra arter på norra halvklotet vilka vanligtvis lever korta, snabbt förbiilande liv – kan personer som etablerat goda relationer med dem räkna med förhållanden som sträcker sig över decennier. Å andra sidan kan flöjtkråkorna bli ett problem för personer som av en eller annan anledning uppfattas som fiender. Inbrottstjuvar får möjligen vad de förtjänar, men det råder ingen brist på joggare och skräniga tonåringar som fått uppleva flöjtkråkans långt ifrån ofarliga och alltid lika överraskande kamikazeanfall. Ja, det är något speciellt med Australiens fåglar. Insikten om det har emellertid kommit sent, och länge drev biologer och zoologer på norra halvklotet, främst i Storbritannien, den eurocentriska tesen att Australiens fågelfauna endast är en primitiv kollektion av fåglar som invandrat från norr. Idag vet vi att det är fel. Det var i den del av östra Gondwana som med tiden skulle bli Nya Zeeland och Australien som sångfåglarna – tättingarna – utvecklades innan de så småningom, för sisådär 60 miljoner år sedan, spreds över klotet. Världens första fågelsång hördes således i de skogar som ännu finns kvar som fragment i södra och östra Australien respektive Nya Zeeland. Den geologiska utvecklingen av Australien resulterade genom årmiljonerna i ett torrt klimat med utbredning av eukalyptus, något som kom att få avgörande betydelse för fågelfaunan som samevolverat med de blommande träden. Antagandet, stärkt av nya rön, är att det ytterst var den kärva naturen som befordrade samarbete mellan fåglarna vilket i sin tur manifesterades i alltmer komplexa sociala strategier, sexualsystem och sångskicklighet. Den förhärskande synen på fåglar i allmänhet och ornitologisk forskning i synnerhet utgick länge reflexmässigt från norra halvklotets arter. De är ofta kortlivade, lägger många ägg och ägnar betydande delar av sina liv åt att flytta fram och tillbaka mellan häcknings- och övervintringsplatser. Väl åter på häckningsplatsen sjunger hannarna medan honorna lyssnar och gör sina val. Så är det emellertid inte med Australiens fåglar, som till stor del är monogama och lever i sammanflätade familjeband, ofta med kooperativ häckning. Många är dessutom verktygsmakare, och sjunger gör såväl honor som hannar. Insikten om den australiska fågelfaunans ursprung och särart har främst presenterats i vetenskapliga publikationer med föga spridning på norra halvklotet. Det är därför högst välkommet att den australiska ornitologen Gisela Kaplan, verksam inom beteendeforskning och neurovetenskap, i sin nya bok Bird minds: cognition and behaviour of Australian native birds sammanfattar vad som verkligen kan bekräftas avseende de australiska fåglarnas kognitiva förmågor. Kaplan redogör kortfattat för de senaste årens rön beträffande fåglarnas ursprung och spridning samt ekologiska betydelse i det gäcksamma australiska landskapet. Hennes fokus ligger dock främst på att beskriva och analysera ett antal arters kognitiva begåvning som den kommer till uttryck i lekar, sång, social interaktion och känsloliv. Kaplan är förtjänstfullt förtjust i anekdoter, exempelvis om flöjtkråkors och kakaduors häpnadsväckande och tokroliga upptåg, men hon skiljer alltid tydligt på det som har bevisats och vad som återstår att bekräfta. Gisela Kaplans bok är ovanligt mångbottnad och uppslagsrik. Och att den ornitologiska etologin nu befinner sig ljusår bortom 1973 års Nobelpristagare Konrad Lorenz och Niko Tinbergens forskning råder det ingen tvekan om. Medan de senare skrev om fåglars prägling och ett känsloliv bestående av aggression eller rädsla, diskuterar Kaplan australiska fåglars altruism och empati, humor och sorg. Hon gör det övertygande och underlåter inte att redovisa sakliga motargument samtidigt som hon vederlägger slutsatser grundade i ren spekulation. Kaplans syfte är nu inte endast att redovisa hur intelligenta många av Australiens fåglar är. Hennes arbete sträcker sig längre än så och utmynnar i en lågmäld kritik av ett visst fastlåst sätt att se på djur och fåglar. Detta synsätt har av hävd, påpekar hon, förfäktats av biologer på norra halvklotet vilka är övertygade om att konkurrens är utvecklingens primära drivkraft. Mot denna cementerade tankefigur ställer Kaplan samarbete, säkerhet och trygghet som väsentliga aspekter i en arts framgång. Den brittiske utrikesministern lord Grey ställde en gång frågan: Varför sjunger fåglarna? Möjligen kände han sig inte riktigt tillfreds med zoologernas funktionella förklaringar att sång bara handlar om revirhävdande. Den uppfattningen har dock blivit normerande, något som emellertid stöter på patrull i Australien där bägge könen sjunger, fast sällan inför eller under häckningen. Flöjtkråkan som underhöll mig med sin psykedeliska sång hade nog ett annat syfte, men vilket? Det var när Gisela Kaplans tama rosenkakadua vid 75 års ålder fortfarande lärde sig nya ord som hon beslöt sig för att sammanställa forskningsläget i Bird minds. Somliga av hennes favoritfåglar – till exempel flöjtkråkan, som hon är den främsta kännaren av – skildras ingående, och de kognitiva talanger som diskuteras hade uppfattats som otroliga om det inte varit för de revolutionerande rön om komplexiteten i fågelhjärnan som nyligen framkommit. Länge trodde man att fåglar inte kunde vara särskilt intelligenta eftersom deras hjärnor är så små. Idag vet vi att också det är fel, eftersom fåglars hjärnor är högeffektiva, om än uppbyggda på annat sätt än däggdjurs.

hp-2022-03-12-provpass-2-verb-utan-elf.pdf

Språk

SOLEN GÅR ALDRIG NER ÖVER DET SPRÅK SOM LJUGER. När döden skrämmer, kalla den "frid". När den ensamma våningen skrämmer, kalla den "hem". När trängseln på gatorna skrämmer, kalla den "gemenskap". När det globala ockret skrämmer, kalla det "handel". När elitstyret skrämmer, kalla det "folkstyre". När staten skrämmer, kalla den "samhälle". När kaos skrämmer, kalla det "frihet". När våldet skrämmer, kalla det "lag". När natten skrämmer, kalla den "dag". Kalla den söndag eller måndag. Mitt i natten byter dagarna namn som om solen aldrig gick ner. Göran Palm, 1971 FRÅN MARS -79 Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord. Tomas Tranströmer, 1983 BJÖRKENS SPRÅK Stammen som ett papper som har tunnats ut med tiden som ett brev som någon nuddat tills det blivit siden som ett ark med svarta tecken: prickar, linjer, skåror gamla ord som gömmer sig i björkens mörka fåror Bara fingertoppar vet det, hur man läser spåren av ett hemligt språk som björken skrivit under åren Hanna Lundström, 2015

hp-2022-03-12-provpass-2-verb-utan-elf.pdf

Heterotrofa bakterier

Tillgången på organiskt kol i naturliga vatten varierar. Under vissa perioder av året, som under och strax efter algblomning, är tillgången på denna typ av näring stor. Perioder däremellan är tillgången på organiskt kol mycket låg och de heterotrofa bakterierna, det vill säga de som lever på organiskt material, utsätts för perioder av svält. Dessa encelliga bakterier måste därför kunna stänga av ämnesomsättningen under perioder av svält och samtidigt ha en metabolisk beredskap för näringsupptag när organiskt material finns närvarande. Några bakteriearter har utvecklat speciella strategier för att klara perioderna av svält. Caulobacterna, till exempel, har utvecklat ett stjälklikt utskott för att öka cellytan så att mer näring kan tas upp. De kan också ackumulera näringsreserver. De flesta bakteriearter kan dock inte differentiera. Hur klarar då dessa icke-differentierande, heterotrofa bakterier svält och den stress som uppstår under perioder av näringsbrist? När uppstår svältlika förhållanden för bakterier? Man har gjort försök att dela in den heterotrofa bakteriepopulationen i två kategorier: oligotrofa och eutrofa organismer. Oligotrofa organismer skulle vara bakterier som kan leva och dela sig i näringsfattiga vatten med mindre än 15 mg organiskt kol per liter, och eutrofa organismer skulle bara kunna leva och dela sig under näringsrika förhållanden. Det visade sig att samtliga undersökta bakteriearter kunde leva och dela sig i näringsfattigt vatten förutsatt att lämplig kolkälla var tillgänglig. Alltså kan alla bakterier leva under mycket näringsfattiga förhållanden förutsatt att små mängder av rätt kolkälla finns närvarande. Naturligtvis måste heterotrofa, icke-differentierande bakterier reagera på näringsbrist, men hur? Man har studerat morfologiska förändringar, endogena metaboliska och genetiska förändringar samt reaktioner på flera stressmoment som till exempel svält, värme och UV-ljus, svält och oxidativ stress med mera. Reaktioner på flera stressmoment är speciellt intressanta, för om svältande bakterier inte reagerar som bakterier i tillväxt, hur fungerar då våra desinfektionsmetoder för till exempel dricksvatten, sjukvården och livsmedelsindustrin? Dessutom är det intressant då det kan tala om hur stressgener regleras. Morfologiska förändringar under svält När heterotrofa bakterier har brist på organiskt kol blir cellytan mer hydrofob och sammansättningen av fettsyror i cellmembranet ändras. Detta tror man är bakteriens strategi för att nå ytor där det ansamlats fettsyror som ej är vattenlösliga, till exempel vattenytan eller fasta ytor. Den svultna hydrofoba bakterien dras fysiskt till den hydrofoba ytan och där äter den av fettsyrorna. Bakterien kommer då att öka i storlek, cellmembranets fettsyrasammansättning ändras, bakterien blir mer hydrofil och stöts bort från ytan. När den sedan får brist på kol igen, ändras cellytan och bakterien når ytfilmen av fettsyror, äter av den, stöts bort och så vidare. Fysiologiska förändringar under svält De metaboliska reaktionerna på svält kan delas in i tre faser: Fas 1 är bakteriens omedelbara reaktion (0–30 minuter) på kolbrist. Syntesen av RNA, proteiner och cellvägg minskar snabbt. Nedbrytningen av proteiner (proteolysen) i cellen ökar. Fas 2 är en anpassningsfas som varierar i längd beroende på organism och tidigare kolkälla. Sammansättningen av fettsyrorna i cellmembranet ändras, syntesen av makromolekyler ökar för att sedan minska igen, halveringstiden på mRNA ökar och rRNA bryts ej ner. Detta betyder att cellen är beredd på proteinsyntes så fort organiskt kol finns närvarande. Fas 3 är en fortsättning på fas 2 där syntesen av makromolekyler fortsätter att sjunka. Cellmaterial som DNA, RNA, ribosomer, kolhydrater, proteiner och lipider bryts långsamt ner. Det är absolut nödvändigt att svältande bakterier kan sänka/stänga av ämnesomsättningen för att överleva. Svältande bakterier stänger inte av sin metabolism helt, utan går på sparlåga. Bakteriens anpassning till svältlika förhållanden verkar vara både en aktiv process och en avstängningsprocess. Genom att studera förändringar i proteinsammansättningen kan man identifiera vilka gener som aktiveras vid svält och vilka som stängs av. När man kom på att bakterier i stationärfas egentligen var bakterier som levde under näringsbrist tog svältforskningen fart. Man visste att bakterier som var i stationärfas var mer motståndskraftiga mot sekundär stress som värme, UV-ljus och exponering för väteperoxid. Detta visade sig gälla även för svältande bakterier. Man fann att olika typer av stress gav upphov till syntes av samma proteiner. Detta behöver dock inte betyda att dessa proteiner styrs av samma reglerande gener. Idag har svältforskningen utvecklats till allmän forskning om hur celler överlever och hur celler klarar olika typer av stress, hur gammal en cell kan bli och vad som skyddar cellen mot åldrande. Åsa Jouper-Jaan metabolism = ämnesomsättning differentiera = ombilda eller förändra sin ursprungliga form och struktur morfologisk = som avser kroppens, organens, vävnadernas, cellernas m.m. strukturella uppbyggnad och form endogen = inifrån kommande stationärfas = period av oförändrat tillstånd

hp-2022-03-12-provpass-2-verb-utan-elf.pdf

Stilla natt

Visste ni att det finns ett "Stilla natt"-museum i Salzburg? Där visas det enda bevarade manuskriptet som textförfattaren Joseph Mohr själv signerat. Denna klenod från 1822 eller 1823, som hade tonsatts några år tidigare, överlämnades till allmänheten av en familj i Salzburg så sent som 1995. Det finns många legender kring tillkomsten, men det man med säkerhet vet är att "Stilla natt" föddes i byn Oberndorf just på en julafton och att den skrevs och tonsattes av bykyrkans eget folk. Den 24 december 1818 gav den 26-årige hjälpprästen Joseph Mohr en dikt till organisten Franz Xaver Gruber och bad honom skriva en passande melodi för två solostämmor, kör och gitarr. Redan samma kväll överräckte Gruber "sin enkla komposition, som med stort bifall framfördes under den heliga natten". Melodi och text spreds bland folket och fann snart vägen ut i världen. "Stilla natt" blev en av 1800-talets mest populära melodier, inte minst sedan bruket införts att sjunga "refrängen" en ters högre. Och så har det förblivit. Historiskt sett är "Stilla natt" en sen företeelse. Medan protestantismen tidigt bemödade sig om lära och abstraktion i sina kyrkliga sånger gick katolska kyrkan andra vägar. De sceniska och dramatiska inslagen ökade, de bibliska berättelserna historiserades. Vad som under barocken fortfarande var ett evigt nu blev under det sena 1700-talet till ett förklarat då. Lite som i sagan: Det var en gång. Ett rum målas upp där mörker och tystnad råder. Ensamheten hos det vakande paret är kompakt – men stjärnan och barnet lyser. Maria vyssar den nyfödda. I den svenska översättningen, med sina tre strofer, tonas dramatiken ner och draget av vaggsång försvinner. Man har bråttom att förkunna budskapet. Stilla natt, heliga natt! Allt är frid. Stjärnan blid skiner på barnet i stallets strå, och de vakande fromma två. Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född. I andra strofen vidgar sig perspektivet. Herdarna träder till med sin hjord, änglarna "slår sin rund" och "glädjens ord" förkunnas: "Eder är Frälsaren född". I den sista strofen ställs gryningen mot natten. Löftet om frälsning gäller alla människor: "Räddningstimman för världen slår". Vad säger det dagens människa? Inom ramen för ett större forskningsprojekt om liturgiska sånger vid universitetet i Mainz har litteraturprofessorn Hermann Kurzke tagit initiativet till en bok – Geistliches Wunderhorn. Grosse deutsche Kirchenlieder – om 50 tyska psalmer. "Stilla natt" är en av dem. Artiklarna är skrivna av ett forskarlag bestående av främst teologer. Psalmerna röner nu samma öde som den världsliga sångskatten, menar redaktörerna. Därför vill man lyfta fram detta kulturarv och belysa det i god antikvarisk anda. I centrum för deras bemödanden står själva texterna, deras tillkomst, betydelse och vidare öden. Den poetiska och musikaliska kvaliteten har fått bestämma urvalet. "Stilla natt" anses av många vara höjden av kitsch. Med viss rätt, menar Kurzke, på vars lott det fallit att berätta om denna psalm. Dess "terssalighet", högstämt vaggande 6/8-takt, njutningsfulla glissando och "lockiga gossebarn" trycker på alla knappar i det sentimentala registret. Fortfarande ackompanjerar de pastoralt klingande ackorden sången. Och ändå. Vari ligger dess magi? Hur kan det komma sig att människor från New York till Tokyo, från Haparanda till Kapstaden blir gripna av något som skrevs i en benådad stund av två enkla kyrkans tjänare? Kurzke närmar sig världens mest spelade julsång från dess estetiska sida. Som historisk genre är "Stilla natt" en idyll och idyllen lever av längtan, inte av det som är. Den är satirens motsats, iscensätter den brist som satiren gisslar och målar upp som närvarande det som elegin sörjer som något förlorat. Under rokokon var herdeidyllen en oändligt populär genre som spreds från hoven till de borgerliga hemmen. "Stilla natt" hör hemma i den sentimentala traditionen. Också den skrevs för att framkalla en känsla, ursprungligen stark och intensiv, måhända, men utan relation till livet. Rörelsen stannar i det rum som vigts åt den så kallade upplevelsekulturen. Idyllen ger hjärtat näring men inte anden, säger författaren och filosofen Friedrich Schiller strängt i sin estetiska lära. Den har stor verkan men förpliktigar till ingenting. "Därför kan vi bara älska den och uppsöka den när vi söker frid, inte när vi strävar efter rörelse och handling. Idyllen kan stävja hjärtats oro men den ger ingen näring åt den friska viljan." I "Stilla natt", hakar Kurzke på, försvinner det oerhörda vid Guds människoblivande bakom julkrubbans rörande ensemble. Den nakna nöd som Lukasevangeliet talar om får vika för en bokmärkesidyll. Tog man budskapet på allvar skulle man inte bara låta tårarna rinna utan leva därefter, säger Kurzke. Som det nu är kan man gripas av stundens högtid och sedan gå hem och leva som förut. Den moderna människan vill inte frälsas från synd utan från melankoli. Hon vill inte skakas av undret utan lugnas av en stämning. Den som plågas av grubbleriets ekorrhjul, sömnbesvär och utbrändhet har ett ständigt sug efter att själv bli som de "fromma två", eller rentav som barnet i krubban. Såtillvida är "Stilla natt" en text för vår tid. Mor, far och barn, himmelsk ro och jordisk frid, så ser det moderna hoppet om saligheten ut. Ord som "vakande" och "vaktande" stillar sinnet. Vem vill inte skyddas i tre koncentriska ringar av föräldrar, goda herdar och en här av änglar? Och svepas in i orgelns mäktiga mantel och en gemenskap av röster? Vad berättar källorna om "Stilla natt" och dess väg ut i världen? I början på 1830-talet tog en orgelbyggare text och melodi från Salzburg till Zillertal, där en sånggrupp inlemmade den i sin repertoar och turnerade med den till Leipzig. I de borgerliga salongerna hänfördes man av denna "folkvisa från Tyrol". 1833 trycktes den för första gången. Oräkneliga nytryck följde. Snart blev "Stilla natt" en julklassiker, och under 1900-talet spreds den över världen. Här måste något stort föreligga, menar Kurzke. Sångens konstnärliga svaghet tycks samtidigt vara dess styrka. Inget rår på dess magi. Kanske just därför var kyrkan länge kallsinnig, inte minst den katolska. Detta var ingen psalm. Men i sånghäften för kolonierna och för soldater i fält dög den. Första världskriget innebar både en höjdpunkt och en kris. Ingen jul i skyttegravarna utan "Stilla natt"! Nu rann tårarna för det bittra avståndet mellan verkligheten och barndomens fromma hänförelse. Visan från Salzburg fick status av psalm. Men bara hos protestanterna. 1945 försvann den ur psalmboken igen – för att återinföras 1993. Nu har även katolska kyrkan insett att en så populär julpsalm kan vara bra att ha. På svenska lanserades "Stilla natt" 1889 i Sionstoner, och från 1921 finns den med i psalmboken i översättning av O. Mannerström. Synnöve Clason

hp-2022-03-12-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Vård vid hjärnskador

Varje år vårdas 20 000 personer för traumatiska hjärnskador, efter exempelvis trafikolyckor och fall. Det är den vanligaste orsaken till dödsfall och funktionsnedsättning bland unga människor, och en stor andel har behov av livslång rehabilitering. Socialstyrelsens kartläggning av regionernas hjärnskaderehabilitering visade att resurserna generellt är uppseendeväckande knappa och ojämnt fördelade över landet. Samtidigt visar den på brister när det gäller att redovisa såväl en entydig organisation som en klar bild av vart man ska vända sig. Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft och Personskadeförbundet RTP har undersökt hur personer med skada själva upplever omhändertagandet och hur de skattar sin hälsorelaterade livskvalitet. Den kartläggningen visar på omfattande problem, som är väl förenliga med Socialstyrelsens bild av resursbristen. Personer med traumatisk hjärnskada behöver livslång rehabilitering anpassad till deras kognitiva skador. Kartläggningarna pekar på behovet av nationella riktlinjer. Vi anser att man bör utreda möjligheten att knyta pengar till individen, så att medel avsätts från centralt håll till rehabiliteringsinsatser som täcker behovet av kontinuitet i vårdkedjan. Många vittnar om att det efter det akuta omhändertagandet saknas en sammanhållen vårdkedja och uppföljning. Det handlar inte bara om att tillföra mer pengar utan om att använda resurser på ett effektivt sätt, så att patienten inte skickas runt och belastar vården på fel ställen. Den patientnära kliniska forskningen behöver stärkas med riktade satsningar för att se vilka insatser som har bäst effekt. Det är nödvändigt med en nationell översyn av strukturen för att garantera tillgång till adekvat kompetens oavsett boendeort. Bygg en pyramid, med kunskapscentrum för svåra hjärnskador i toppen. Dessa knyts till universitetssjukhusen i varje region och utgör konsulter för nästa nivå, länssjukhusen, som i sin tur är konsulter för basnivån, alltså primärvård och kommunal rehabilitering. Kartläggningarna visar att rehabiliteringen inte samlats och därmed inte heller erbjuds som en specialiserad verksamhet med anpassad miljö för hjärnskaderehabilitering. Regionerna kan inte redogöra för hur många platser som finns i slutenvårdsrehabiliteringen. Många hänvisas till primärvården, där det saknas flera olika personalresurser med rätt kompetens. Brukarenkäten visar att personer med hjärnskador har låg hälsorelaterad livskvalitet jämfört med befolkningen i övrigt. Det borde enligt de prioriteringsdirektiv som finns inom hälso och sjukvård innebära att de ska få den rehabilitering de behöver. Över 50 procent saknar arbete/sysselsättning, trots Arbetsförmedlingens förstärkta resurser och rätten till daglig verksamhet för denna grupp enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Det är svårt att värdera hur mycket systembristerna egentligen kostar den enskilde och samhället i stort. Men det är onekligen så att den ångest och oro som personer med hjärnskador känner förstärks av bristerna i rehabiliteringen. De tillfrågade berättade om depressioner, förtvivlan och utanförskap. Kostnaderna för att inte få diagnos i tid, och därmed inte tillräcklig rehabilitering och nödvändiga hjälpmedel, är troligen både omfattande och onödiga. Det mänskliga lidandet och försämringen av livskvaliteten blir därmed också betydande.

hp-2022-03-12-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Snacka om slöjd

– Slöjden är det enda skolämne där du använder alla sinnen samtidigt, och det är väl själva poängen med att vara människa? Slöjdläraren Marcus Vildir i Tyresö har just ställts inför frågan varför skolslöjden förtjänar att vara obligatorisk. I dagsläget är den det i de nordiska länderna, men på få andra håll i världen. Och när Skolverket för tre år sedan publicerade en stor utvärdering av ämnet, kritiserades slöjdlärarkåren för att inte ha något entydigt svar på frågan. "Anmärkningsvärt", menade rapportförfattarna. – Slöjden har allt, samtidigt, säger han lugnt. I slöjdsalen utmanas finmotorik, grovmotorik, känsel, syn och hörsel. Smaken också, om det vill sig illa. Men utöver handlag och utvidgade sinnen handlar det också om annat. – Här engageras tanken, fantasin och kreativiteten. Dessutom får eleverna uppleva vad de kan, känna att de kan lära sig nytt och veta att de hela tiden har nytta av sina erfarenheter. De får äga en process och får syn på sina kunskaper. Han beskriver helt enkelt en skolslöjd som på djupet lever upp till skollagens fjärde paragraf. I den står att skolan ska "främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare". Ändå hamnar skolslöjden idag återkommande i skottlinjen. Under senare år har både stora ledarsidor och somliga politiker på bästa opinionsbildande plats beskrivit den som utbytbar och gammaldags. "Stenålders", till och med. Forskaren Åsa Jeansson vid Umeå universitet ler lite. Efter att ha följt kritiken mot skolslöjden på nära håll misstänker hon att debattörerna inte besökt någon slöjdlektion på länge, utan egentligen ger sig på det som de tror är slöjden. Skolämnet har förändrats mycket på senare år, säger hon. År 2011 infördes en ny läroplan i grundskolan, Lgr11. Förra året disputerade Åsa Jeansson på hur läroplanens kursplan i skolslöjd påverkar det som händer på lektionerna. En hel del, visade det sig. Hon beskriver skillnaderna från tidigare styrdokument som en förskjutning från görande till lärande. Det kan låta som hårklyverier. Men med nytt fokus följer nytt innehåll. I det här fallet inte minst: längtan efter ord. Betygskriterierna är ganska talande. Till exempel ska en sjätteklassare som vill få högsta betyg "på ett välutvecklat vis" formge och framställa enkla slöjdföremål i olika material. Hen ska kunna följa instruktioner och använda handverktyg, redskap och maskiner på ett säkert och vettigt sätt samt ha jobbat med olika hantverkstekniker. Men eleven ska dessutom – och det här är det nya – kunna ge välutvecklade motiveringar till sina val, formulera vägval under arbetet och ge välutvecklade omdömen om sin arbetsinsats. Det behöver i och för sig inte nödvändigtvis betyda att en elev med knapphändigt språk – eller kanske bristfällig svenska – inte kan få högsta betyg. Inför sitt avhandlingsarbete intervjuade Åsa Jeansson sjutton textilslöjdslärare. Flera av dem beskrev hur de lägger extra krut på ordknappa elever, hur de liksom lirkar fram ett samtal för att ge dem chans att leva upp till skolämnets mål. Dessutom kan slöjdlärarens hantverkskunskap spela roll, påpekar Åsa Jeansson. För även ett föremål i sig kan berätta om avvägningar, vägval, verktyg, material och teknik – för den som har förmåga att se det. Samtidigt är hantverkskunskap inte en självklarhet hos dagens slöjdlärare. Också det måste betraktas som en nyhet i skolslöjdens värld. Sedan något decennium tillbaka behöver den som söker in på lärarutbildningen inte längre ha några slöjdspecifika förkunskaper, och väl på plats på högskolan är hantverksstudierna rätt så begränsade. Åsa Jeansson talar också om "mätbar kunskap". En utveckling mot att koka ner kunskap i siffror och mätbara enheter präglar dagens skola, menar hon, slöjdämnet inkluderat. I sin forskning har hon sett att mätbarhetsivern då och då påverkar vilka tekniker som lärare väljer att undervisa i, trots att teknikurvalet egentligen står slöjdläraren fritt. En del av de lärare som Åsa Jeansson intervjuat lär varken ut stickning eller vävning längre, det vill säga de tekniker som är ursprung till det allra mesta som mänskligheten går klädd i. Skälet, säger Åsa Jeansson, är att eleverna sällan hinner bli så skickliga med stickor och maskor, bommar och inslag att de når fram till de i kursplanen och betygskriterierna efterfrågade momenten av reflektion. Utvecklingen mot en ordrikare skolslöjd är en vattendelare inom kåren. Slöjdläraren Elisabet Jagell i Uppsala hör till dem som ser utvecklingen som något i huvudsak bra. – Om vi ska kunna kommunicera i klassrummet behöver vi utveckla vårt språk för det. Och vi lär oss oerhört mycket genom språket. Det var först när jag var tvungen att sätta ord på vad jag gjorde som jag verkligen förstod allt jag kunde, säger hon. Men mycket av det som efterfrågas i betygskriterierna kan också fångas genom foto eller film, påpekar Elisabet Jagell. En elev kan ta bilder under hela arbetets gång och på så sätt upptäcka val, misstag och utveckling. – Min uppgift som lärare är att hjälpa eleven att få syn på sin process, inte att slaviskt få dem att skriva loggbok. Man kan till exempel låta eleverna intervjua varandra om vad de gjort och gör. Direktiven får inte bli en boja. Att ämnet skulle vara omodernt håller Elisabet Jagell inte med om. Det är ju precis tvärtom, säger hon. Aldrig har det varit viktigare att få nycklar till hur man kan reparera saker eller återanvända material. Också kunskap om kvaliteter och hantverk är avgörande i en hållbar värld. Liksom människor som är tränade i att lösa problem. Det stora hotet mot skolämnet är istället lärarbristen, menar hon. Den är akut redan nu, men värre kommer det att bli. Stora pensionsavgångar väntas framöver, utan att lika många nyutexaminerade lärare lämnar utbildningarna. – Vi måste få fler behöriga lärare. Annars ser det illa ut. Till slut håller det inte längre. Marcus Vildir i Tyresö känner sig kluven till kursplanens efterfrågan på välformulerade elever. – Ibland kan elever som vill ha höga betyg rikta in sig på att lägga orden rätt istället för att utveckla sitt hantverk. Ofta är det elever som redan har det lätt för sig i många andra ämnen, och då får de en fördel till. Det har jag lite problem med. Slöjd kan ju dessutom vara ett annat sätt att berätta, beskriva och gestalta. Bortom orden. Men också han tycker att det ligger i lärarens roll att lotsa eleverna så att de får syn på sina avvägningar och processer. – Jag har elever som, istället för att skriva, fått spela in sin röst på telefon eller helt enkelt redovisa muntligt inför mig. Det är ofta de där mikroredovisningarna som är allra viktigast. Men sådana stunder är svåra att få tid till. Jag har min slöjdlektion att tillgå och jag har upp till arton elever per klass. Och totalt har han trehundra elever. Samtidigt tycker han att man, innan man dömer ut formuleringsivern i slöjdsalen, måste fundera över vad syftet med skolämnet ska vara. – Vår uppgift är ju faktiskt inte att fostra hantverkare, utan handlande och tänkande människor. Då måste kanske hantverket stå tillbaka lite grand.

hp-2022-03-12-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Den tredje revolutionen

Möjligtvis med undantag för Tyskland har mönstret varit liknande i de flesta utvecklade ekonomier i väst och norr under de senaste decennierna: en successiv avindustrialisering har ägt rum, med en sjunkande andel sysselsatta inom denna sektor. I stället har vi bevittnat en industriell revolution i synnerhet i Sydostasien och Kina. Men industrin har även varit på frammarsch i Latinamerika och i delar av Afrika. Håller detta mönster nu på att brytas? I Kina minskar den högt uppskruvade tillväxten; den exportledda industriella spurt som radikalt förändrat livsbetingelserna för hundratals miljoner kineser börjar mattas av. Samtidigt talas det i väst allmänt om en återindustrialisering – Svenska Dagbladet ägnade i somras fenomenet en hel artikelserie. Men hur realistiskt är ett sådant scenario? Det är mycket realistiskt, om man får tro Chris Anderson, en entusiastisk amerikansk företrädare för den nya "makerrörelsen" som börjat växa fram i synnerhet i USA. Han visar i sin bok Makers – Den nya industriella revolutionen hur en rörelse av uppfinnarjockar, mekanopojkar och hantverksnördar har börjat uppstå. Det som förenar dem är utnyttjandet av den digitala teknikens och informationsteknologins möjligheter. Genom att använda sig av internet går det att finna såväl nya idéer och djärva applikationer som likasinnade runt jordklotet. Upphovsrättigheter och patent blir av allt mindre betydelse genom detta flöde. Utvecklingen av 3D skrivare gör det möjligt att framställa prototyper, ja även färdiga produkter som kan sättas samman av kunden. Lyckas man hitta många sådana kan man låta prototypen gå vidare till en fabrik som med hjälp av de nya digitala teknikerna kan tillverka på beställning i större skala. Liksom när det gäller böcker kan man tillverka "on demand". Man kan till och med samla ett nödvändigt kapital från de potentiella beställarna genom förskottsinbetalningar eller insamlingar. De stora företagen med sina komplicerade distributionskedjor är på väg ut. Leve i stället den kluriga teknologinörden som fritt kopierar från nätet och utvecklar sina egna idéer! Med 3D skrivare, CAD teknologi och automatiserad tillverkning i fabrikerna kostar det i princip lika mycket per enhet att tillverka ett hundra som ett hundratusen produkter av samma slag. Storföretagens skalfördelar gäller inte längre. Låter detta utopiskt? Inte nödvändigtvis. Anderson börjar med att sätta in makerrörelsen i ett större sammanhang. Många ekonomer och historiker har skildrat utvecklingen från en första industriell revolution under 1800 talet, till en andra i och med massproduktionens uppkomst runt förra sekelskiftet och vidare till en tredje industriell revolution från och med 1980 talet. Persondatorns ihopkoppling med internet var en förutsättning för denna revolution, som på allvar har fått fart först när informationsteknologin trängt in i produktionens värld. Det är nu det börjar hända saker. Anderson menar att frågan står och väger. Skall makerrörelsen våga ta språnget från en "självförsörjningsmodell" där tekniknördarna lever i sina egna lyckliga skaparvärldar till en "kommersiell nätmodell" där de blir entreprenörer och bildar företag? Att tillverka på beställning i medelstor skala utifrån internets förutsättningar tror han blir det vinnande konceptet som skall återindustrialisera väst. Inte bara det faktum att konsumenter blir allt kräsnare och skyr masskonsumtionen talar för detta, menar Anderson. Även stigande osäkerhet kring de globala distributionskedjornas förmåga att leverera "just in time", liksom stigande arbetskraftskostnader till exempel i Kina, leder till samma slutsats. Det är lätt att hänföras av hans ohejdade optimism. Och visst kan det ligga mycket i vad han säger om de nya digitala teknikernas möjlighet. Dessa gör det onekligen möjligt att i princip få till stånd ett arrangemang som förespråkats av socialister sedan 1800 talet: att arbetarna borde städsla kapitalet i stället för tvärtom. Med ens skulle behovet av kapitalisten försvinna och mer av produktionens frukter skulle tillfalla innovatören och arbetaren. Men det är förmodligen att underskatta kapitalismens förmåga till överlevnad. Kommer inte även fortsättningsvis smarta affärsmän att kunna skaffa sig fördelar på uppfinnarnas bekostnad? Är det ändå inte så att även den tredje industriella revolutionen premierar sådana som kan vara steget före alla andra och som utnyttjar storskalighet för att nå ut och konkurrera ihjäl de mindre lyckosamma? Sedan måste man också fråga sig vilken globalekonomi som byggs om Andersons vision om återindustrialisering i väst blir en realitet. Kommer det då att påverka relationerna mellan syd och nord? I så fall inte nödvändigtvis till fördel för syd. Även i fortsättningen kommer nord att stå för innovationerna, prototyperna och de nischade marknaderna. De stora fabrikerna som skall jobba på beställning kommer att ligga i Kina, Kambodja eller Afrika. Frågan är hur stor skillnaden blir mot förr. Redan i dag finns ett företag med över en miljon arbetare i Kina, Foxconn, som arbetar på beställning från Apple i USA. De tillverkar de delar och produkter som Apple behöver. Med Andersons modell kommer denna typ av arrangemang att utökas till att gälla allt fler företag i USA och Västeuropa. Visst kommer en del av tekniknördarnas nya produkter att tillverkas i garage och små anläggningar med hjälp av nya automatiska printrar och maskiner. Men när det gäller de stora fabrikerna i syd kommer även fortsättningsvis jakten på lägre kostnader att vara en realitet. Frågan är i så fall hur stor revolutionen är.

hp-2022-05-07-provpass-3-verb-utan-elf.pdf

Glömskan

Det man kallar glömska är bara en mycket stor tid. Den är gränslös för att den egentligen är hela tiden, och därför är den också alltid närvarande på ett sätt som den lilla tiden inte klarar, för den lilla tiden är en å där det flyter kottar. Men glömskan är ett hav och om man kastar en kotte i havet driver den bara ut och försvinner. Till slut sjunker den. Glömskan är alltid här, och kan också uppsluka oss. Den kan uppsluka oss och spotta ut oss. Idag var jag i glömskan men sen kom jag till baka. Då hade katten fått ungar. Ibland är bara händerna där, i förströelse ovanpå duken stryker dom över en kniv medan dagen sakta grusas och faller i ett långsamt grått tumult hit in. När vi dör ska vi falla ur tiden och vara i den stora tiden. Det är sagt så. Vi ska vandra där likt strutsar, likt strutsars avkomma, eller likt strutsars ägg, i ultrarapid med halsar vajande i ett grågrönt dis, som i en film om en öken som man ser en vanlig vit onsdag eftermiddag. Glömskan finns också mellan människor i nästan varje ögonblink, ja bokstavligen för när människor blinkar är dom där, bakom ögonlocken pågår ett ingenting, en orgie, som dom inte kan slita sig ifrån, dom måste dit igen och igen. Men dom kämpar denna kamp var och en för sig, så ensamma, ty att älska glömskan är en skam bland människor, vi har alla lovat att ständigt finnas tillhands, och med det menas: ständigt.

hp-2022-05-07-provpass-3-verb-utan-elf.pdf

Kalvning i och utanför hägn

Inom ramen för ett regeringsuppdrag genomför Viltskadecenter en studie av hur åtgärderna "kalvning i hägn" och "områdesriktad jakt" kan användas för att minska antalet rovdjursdödade renar. Studien görs i samarbete med Udtja sameby, Gällivare skogs sameby, Avdelningen för renskötsel vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Skandinaviska björnprojektet, och kommer att pågå till 2016. 2013 kalvade samtliga vajor i de båda samebyarna i hägn. Under första veckan i juli vägdes varje renkalv och individmärktes med öronbricka. 900 kalvar försågs också med proximity sändare, som kommunicerar med sändare som sitter på märkta björnar i området. Om en kalv dör skickar kalvens sändare ut en mortalitetssignal. Under sommaren och hösten 2013 följde vi upp de tillfällen då sändarförsedda björnar varit nära sändarförsedda kalvar, för att se om kalvningen i hägn påverkat björnarnas predationstakt på renkalv. Vi flygpejlade även två gånger i veckan, för att lokalisera kalvsändare i mortalitetsläge. Dessa sändare hämtades sedan in från marken, och dödsorsaken bestämdes genom en enkel undersökning av resterna av kalven. I de fall rovdjur inte kunde dokumenteras vara dödsorsaken skickades kalvarna till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) för obduktion. I korthet kan vi konstatera att kalvning i hägn (kalvarna släpptes ut i början av juni) resulterade i en björnpredation på renkalvar nära noll, vilket var ett förväntat resultat. Vi noterade dock en relativt hög kalvdödlighet i de två hägnen med flest renar. I Udtja konstaterades parasiten nekrobacillos (kraftig infektion i munnen) vara orsaken till stora kalvförluster. Under vintern samlade vi vid ytterligare några tillfällen ihop renar, och bland dessa förekom infektionen fortfarande och resulterade i dödlighet. En försöksgrupp antibiotikabehandlades av veterinär från Svenska Djurhälsovården. De stora förlusterna till följd av sjukdomar har resulterat i att vi kommer att lägga mer tid än planerat på att ta fram rekommendationer och rutiner som kan minska risken för liknande utbrott i framtiden. Första veckan i april 2014 var det hög aktivitet inom studien. De vajor som skulle ingå i studien under våren vägdes och dräktighetstestades av ett antal renskötare från de båda samebyarna, två veterinärer från Finland respektive SVA, forskare och studenter från Skandinaviska björnprojektet och Avdelningen för renskötsel samt Viltskadecenter. Två olika metoder användes för att säkerställa dräktigheten hos vajorna. Den finska veterinären Heikki Sirkkola, som har stor erfarenhet av dräktighetstester, utförde ett ultraljud på vajorna för att upptäcka eventuella foster. Dessutom utförde veterinär Erik Ågren från SVA en manuell genomgång av vajorna, där han kände på varje vajas mage efter en kalv. Eftersom kalvfostren vid den här årstiden är ganska stora går det bra att känna fostret utifrån. De båda veterinärerna var i de flesta fall helt överens. De vajor som konstaterats dräktiga i båda testerna delades slumpmässigt in i två olika grupper: en grupp som skulle fodras och kalva i hägn och en kontrollgrupp som skulle gå lös i skogen. Gamla halsband plockades av från vajor som varit märkta tidigare. Varje dräktig vaja försågs med ett nytt halsband med unikt idnummer, i en färg som visade vilken av grupperna hon tillhörde. Testen och märkningen av renarna hade förberetts noggrant och över 800 vajor hanterades under de dagar som arbetet pågick. När renarna senare under sommaren samlades ihop, och kalvarna märktes, kunde eventuella skillnader mellan kalvningsframgång och överlevnad jämföras mellan gruppen i hägn, som varit skyddad från björn, och kontrollgruppen. Sammanfattningsvis visar resultaten från 2013 och 2014 att björnpredation på renkalv kunde reduceras till noll då kalvningen skedde i hägn och renkalvarna släpptes ut ur kalvningshägnet efter första veckan i juni. Detta kan jämföras med resultaten från en tidigare studie, som gjorts i samma samebyar, där varje björnindivid i genomsnitt dödade 11 renkalvar per kalvningsperiod. Vi konstaterade dessutom att björnarna inte "kompenserar", alltså inte dödar fler kalvar, under sommar och höst om de inte haft tillgång till renkalvar under kalvningsperioden. Kalvning i hägn visade sig således ha en positiv effekt när det gällde skydd mot predation. Hägnvistelsen kan dock medföra andra risker för kalvarnas hälsa och överlevnad. År 2013 var dödligheten under kalvningsperioden hög (omkring 10 %) i de två största (av de totalt fyra) hägnen, men låg (1,5 %) i de andra två. År 2014 var antalet renar i samtliga fyra hägn lägre. Då låg kalvdödligheten mellan 1,7 % och 4,0 % och vi såg, till skillnad från under 2013, inget samband mellan kalvdödlighet och djurtätheten i hägnen. De vanligaste dödsorsakerna i hägnen var utmärgling, övergivna kalvar och olika typer av infektioner. Bland kalvarna från det största hägnet (med nästan 1 000 vajor) hittades efter utsläppet dessutom 39 kalvar som drabbats av nekrobacillos, en smitta som de med all säkerhet ådragit sig under hägnvistelsen. Resultaten tyder på att stort renantal och hög djurtäthet är riskfaktorer för såväl infektioner som dödlighet på grund av utmärgling eller att kalven blivit övergiven. Eftersom vajorna utfodrades i samband med kalvningen i hägn ställde vi oss frågan om överlevnaden hos kalvarna kunde betraktas som "naturlig" eller om utfodringen påverkade kalvöverlevnaden positivt. För att kunna ta hänsyn till effekten av såväl hägnvistelse som utfodring delade vi, som nämnts, i början av april 2014 upp vajorna i grupper där vi kombinerade utfodring/icke utfodring och kalvning i hägn/icke hägn. Dödligheten var låg (1,0–2,4 %) från juni till augusti hos kalvar från samtliga grupper, vilket tyder på att varken utfodring eller hägnvistelse hade någon effekt på överlevnaden under den här perioden. De vajor som kalvade i hägn (skyddade från rovdjur under kalvningsperioden) hade en kalvöverlevnad på hösten på 95 %, oavsett grad av utfodring. Även bland de vajor som kalvade utanför hägnen var kalvöverlevnaden högre (75 %) 2014 jämfört med referensåren 2010–2012 (omkring 50 %). Eftersom resultatet bara gäller ett enskilt år kan vi i nuläget inte uttala oss om huruvida skillnaden beror på mellanårsvariation eller andra faktorer, till exempel en minskning av antalet björnar till följd av den ordinarie björnjakten.

hp-2022-05-07-provpass-3-verb-utan-elf.pdf

Ideologisk skoldebatt

Gabriel Heller Sahlgren, doktorand vid London School of Economics och knuten till Institutet för näringslivsforskning, har på senare tid figurerat flitigt i medierna med uttalanden om hur man ska lösa "skolans kris", vilken ses som synonym med de fallande resultaten i internationella kunskapsmätningar som Pisa. Heller Sahlgren härleder delvis denna kris till 1990-talet och det han kallar "individanpassade undervisningsmetoder", men hävdar att förfallet startade långt tidigare än så: nämligen i och med progressiva pedagogiska idéers inflytande över svensk skola under efterkrigstiden. Som gymnasielärare, humanist och doktorand i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning blir jag brydd av att läsa hans svepande förklaringsmodeller. I tidningen Axess skriver Heller Sahlgren: "I den radikala tidsanda som rådde under efterkrigstiden sågs den traditionella skolan som en relik från ett auktoritetsstyrt samhälle som skulle brytas ner." Det han inte nämner är att efterkrigstiden innebar den brytpunkt då den svenska skolan beslutade sig för att den, förutom kunskapsuppdraget, också skulle ha ett demokratiskt fostransuppdrag – ett beslut som tillkom som en direkt effekt av händelserna under andra världskriget. I 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling står att läsa: Därvid bör tagas i sikte, att vissa egenskaper både ur samhällets och individens synpunkt är särskilt värdefulla och samtidigt möjliga att genom uppfostran utveckla. Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt uppmärksammats i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förutsättningar. Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kritiskt sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor. Vi talar alltså om en skola som bryter med en kristen värdeförmedling och en tydlig auktoritetsstyrning – företeelser som 1946 års skolkommission kallar för "starkt medeltida inslag i nutida pedagogik" – för att på demokratisk grund sträva efter att utveckla elevers självständighet och kritiska tänkande. Att hävda att detta skulle vara början på allt elände inom den svenska skolan måste ses som ett anmärkningsvärt påstående. Heller Sahlgren avvisar också helt marknadiseringen av skolan som en möjlig, negativ påverkansfaktor på resultatutvecklingen. I en artikel i Dagens Samhälle skriver han: "Debattörer hävdar fortfarande att New Public Management – ett diffust begrepp som ofta inkluderar konkurrens, resultatmätningar och ansvarsutkrävande – har förstört skolväsendet. Något forskningsstöd för denna idé har aldrig presenterats. Förklaringen är enkel: det finns inget." Detta stämmer inte. Studien Gymnasiet som marknad från 2014 undersöker New Public Management på den svenska skolans område. Den visar att såväl lärare och rektorer som studie- och yrkesvägledare anser att nya arbetsuppgifter, såsom ökad dokumentation och marknadsföring, ökar arbetsbelastningen och tar tid från det centrala i arbetet, det vill säga pedagogisk ledning och undervisning. En annan slutsats som dras av studien är att betoningen av enkelt mätbara resultat innebär en devalvering av läraryrket. Uppgiften att bidra till elevernas allsidiga utveckling, till aktivt deltagande i yrkes- och samhällslivet samt till utvecklingen av ett demokratiskt samhälle, tonas ned och ersätts av rollen som effektiv leverantör av enkelt mätbara kunskaper. I rapporten Betygsinflation – betygen och den faktiska kunskapsutvecklingen från 2012 konstaterar Skolverket att ökad konkurrens mellan skolor skapar incitament för betygsinflation. När elevernas betyg blir en del av skolans marknadsföring kan det skapas ett tryck på betygssättningen från ledningshåll, samtidigt som det kan vara frestande för den enskilda läraren att sätta höga betyg för att framstå som en skicklig lärare med bra resultat. Kunskapsresultaten blir alltså ett starkt konkurrensmedel inte bara mellan skolor utan också mellan lärare, inte minst när det gäller möjligheten att söka mer välbetalda karriärtjänster som förstelärare eller lektor. Att mot bakgrund av detta avfärda marknadiseringen av skolan – som för övrigt påbörjades under 1990-talet, det vill säga under den period då Heller Sahlgren menar att skolan på allvar började förfalla – som en obetydlig faktor i utvecklingen är att inte ta sin vetenskapligt kritiska uppgift som doktorand på allvar. Mot detta kan argumenteras att en studie som Gymnasiet som marknad utgår ifrån uppfattningar, vad lärare tycker eller tror. Studien skulle kunna sägas handla om "rent ideologiska ställningstaganden" från "utbildningsintelligentian världen över", som Gabriel Heller Sahlgren uttrycker det i Axess. Lustigt nog ställer sådana formuleringar honom själv utanför den "utbildningsintelligentia" som han beskriver. Detta för mig in på det allvarligaste problemet med Heller Sahlgrens sätt att argumentera. Jag har svårt att avgöra om han medvetet försöker hymla med sina marknadsfundamentalistiska premisser eller om han på allvar inte ser att många av hans ställningstaganden är lika ideologiska som dem han kritiserar. I Axess skriver han: Skolan bör inte sträva efter att efterlikna samhället i stort. Dess natur kräver auktoritet och traditioner, som paradoxalt minskar i betydelse utanför dess väggar. Elever är inte vuxna människor och vi bör heller inte behandla dem som sådana. Den frihet vi åtnjuter i samhället är alltså inte alltid önskvärd inom skolsystemet. Utbildningens paradox i det postindustriella samhället är kanske snarare att det i dag är än viktigare att upprätthålla auktoritativa strukturer och traditionella relationer i skolan. Nu när liknande strukturer och relationer har rämnat i världen utanför. För ingen offentlig institution har så stor möjlighet att påverka elevers normer och värderingar i rätt riktning som just skolan. Med alltför egalitära relationer mellan elever och vuxna riskerar den dock i stället att driva på utvecklingen mot mindre acceptans för institutionen och dess auktoriteter ytterligare. Jag ska försöka föregå med gott exempel: Mina egna synpunkter på skolan har en ideologisk grund. Jag anser att skolan inte enbart ska utformas efter ekonomiska kalkyler och jag anser att det är relevant vad lärare upplever, tror och tänker samt hur elever mår. Gabriel Heller Sahlgren och jag kan säkert enas om att en sten som släpps från handen med stor sannolikhet kommer att färdas nedåt, men det förblir en gåta för mig hur en diskussion om utbildning skulle kunna vara renons på ideologiska ställningstaganden. Är det inte bättre då att vi är öppna med vår ideologi? Så kanske vi kan ha en ideologisk debatt om vad som bör vara målet med utbildning, i stället för att förklä våra egna värdeomdömen till självklarheter och sunt förnuft.

hp-2022-05-07-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Probiotika mot psoriasis

Nyligen kunde irländska forskare visa att en viss typ av probiotiskt kosttillskott kan ha goda effekter på psoriasis. Probiotika är nyttiga bakterier som verkar positivt på tarmfloran. Forskarna testade effekten hos olika former av probiotika, men det var inte förrän de studerade en särskild bakterie, Bifidobacterium infantis, som de upptäckte att patienterna verkligen blev bättre. I studien ingick 26 personer med psoriasis, varav hälften fick kosttillskott som innehöll den nyttiga bakterien och hälften fick sockerpiller. Två av tre psoriasispatienter som fått probiotikan hade därefter tydligt minskade halter av immunförsvarsproteinet TNF. – Majoriteten av patienterna visade minskade inflammatoriska nivåer, säger Liam O'Mahony, en av forskarna bakom studien. Det är alltså inte alla former av nyttiga bakterier som ger samma effekt. – Den här specifika mikroben har tidigare visat sig ha positiva effekter på tarmen. Vår studie är unik eftersom den tydligt visar att oral konsumtion av en enda nyttig bakterie kan påverka pågående inflammatorisk aktivitet även utanför magen, säger Liam O'Mahony. Om mängden psoriasis på huden minskade under behandlingen kan han inte svara på. Den här gången mätte forskarna bara nivåer av inflammation i kroppen. Det är också därför som det är för tidigt att gå ut med en rekommendation om den här formen av kosttillskott. Probiotikan i fråga är heller inte möjlig att köpa i Europa utan finns bara som kosttillskott på marknaden i USA och Kanada. Men den som får tag i probiotikan kan ändå prova själv hemma. Enligt Eamonn Quigley, en av de andra forskarna bakom studien, är det näst intill riskfritt. – Det finns väldigt få eller inga risker förutsatt att immunförsvaret inte är helt utslaget, säger han. Enligt Liam O'Mahony är det bra att ha en kritisk inställning till kosttillskott överlag. – Majoriteten av kosttillskotten på marknaden har väldigt lite forskning bakom och effekten av dem måste först bevisas. Det är väldigt viktigt att inse att olika probiotika har olika effekt. Majoriteten av den probiotika som vi har forskat på uppnår inte samma immunreglerande effekt som Bifidobacterium infantis. Det är viktigt att först tala med sin läkare innan man provar kosttillskott hemma, säger han. Maja Lundbäck

hp-2022-05-07-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Kerstin Ekmans böcker

Naturen spelar ofta huvudrollen i Kerstin Ekmans böcker. Just nu skriver hon en biografi om en naturens man, en botanist men framför allt entomolog – insektsforskare. På 1700-talet studerade han bland annat skadeinsekter på odlade grödor. Meningen är att boken ska bli en bred tidsskildring. – Clas Bjerkander, som han hette, skrev om sin tid, som var frihetstiden, även om han levde dryga tjugo år in i den gustavianska tiden: "Då var allt levande och lustigt". Jag använder denna fina lilla mening som titel på boken. Då var allt levande och lustigt kommer ut till hösten. Grand final i skojarbranschen, från 2011, blev alltså inte den slutkläm på författarskapet som man kanske kunde tro av titeln att döma. Kerstin Ekmans författarskap började i deckargenren. Också då spelade naturen en avgörande roll, men med tiden har den fått ta om möjligt ännu större plats i hennes böcker. De jämtländska fjällen och dess människor är framträdande i romaner som Händelser vid vatten och trilogin "Vargskinnet". Och 2007 kom Herrarna i skogen. Med naturskildringarna följer en helt egen språkvärld. – Både skogen och botaniken har fått mig att skärpa uttrycken, vara saklig och benämna det som lever och växer med de speciella ord och namn som finns inom dessa områden. Det vidgar mitt språkområde men också min uppfattningsförmåga. Det har också betytt mycket sorg över det som exploateras för hårt och helt enkelt försvinner. Även språket försvinner, i sömlösa steg, med exploateringen. I Herrarna i skogen citerar Kerstin Ekman en tjänsteman som försöker döma ut ordet skog. Citatet av tjänstemannen väcker i sin tur tankar hos Ebba Lisberg Jensen, forskare i miljövetenskap. I en recension av Kerstin Ekmans bok skriver hon om de tyska filosoferna Theodor Adorno och Max Horkheimer, som i en "svidande vidräkning" med moderniteten hävdade att språket har förvandlat promenaden till motion och maten till kalorier, ungefär som den levande skogen i franskt och engelskt vardagsspråk har blivit rätt och slätt "trä". "De enda ord som försvarar skogens värden mot avmystifieringen är vetenskapliga ord, som biologisk mångfald och biotop (ett ord som Ekman något syrligt menar att Naturskyddsföreningen 'släppt' som namn på en skyddsvärd skog)", skriver Ebba Lisberg Jensen. Redan när Kerstin Ekman skrev Mörker och blåbärsris 1972 var hon, som titeln antyder, helt beroende av landskapet och tiden, men även av människorna – och dialekten. – När människor talar sitt vardagsspråk och det är nytt för en, så sker det ett synskifte i hjärnan. Man ser dem på ett annat sätt. De är människor i en egen värld och man vill in i den världen. Mörker och blåbärsris skrevs i den by i Ångermanland dit familjen hade flyttat. Där skrev hon också den uppmärksammade sviten "Kvinnorna och staden", som inspirerats av utvecklingen i Katrineholm. De fyra romanerna som ingår i serien berättar om hur staden växte fram i industrialiseringens Sverige, samtidigt som en "inre stad" – kvinnornas och barnens – tar form. I Katrineholm växte Kerstin Ekman upp, men sörmländska har hon aldrig riktigt talat: – Mina föräldrar lärde sig att tala utan de tjocka l:en och de diftongerade vokalerna. Men jag har kvar många talesätt och uttryck efter min farmor. Dialekten är inte betydelsefull i "Kvinnorna och staden". Desto viktigare är den i de böcker som blev till i Jämtlands fjälltrakter. Till Valsjöbyn i nordvästra Jämtland flyttade Kerstin Ekman när maken inte längre var lektor vid dåvarande Mitthögskolan. Tidigare hade de varit där somrar och tidiga höstar. Här skrev hon, förutom Händelser vid vatten, de tre delarna i "Vargskinnet": Guds barmhärtighet, som utspelar sig i Jämtland i början av seklet, Sista rompan och Skraplotter. – Första gången jag hörde en riktigt gammal man tala i Valsjöbyn, sa han: "Bjurn ha täji bra mä bjorsk för n'Börje." Jag hade läst fornisländska så jag kunde översätta i huvudet: "Bävern har tagit bra med björk för Börje." Och det var ju rätt. Min man hade stora bäverfällningar på sina skogsmarker vid sjön. För tre år sedan kom Grand final i skojarbranschen. Där står inte naturen i fokus, utan läsaren får inblick i författarens splittrade personlighet. Lillemor Troj får representera den offentliga författaren, den som uppsminkad blir intervjuad av glättiga journalister i tv-soffor och som väljs in i Svenska Akademien. Men hon bär på en hemlighet: hon skriver inte sina böcker själv. Det gör i stället den vulgära men talangfulla Barbro "Babba" Andersson, som döljer sig bakom kulisserna men hotar med att avslöja sanningen. Kerstin Ekman själv skyggar för offentligheten. Språktidningen har länge velat intervjua henne, och när hon nu, till vår glädje, vill ställa upp, är det bara via mejl. "Skicka dina frågor så ska jag svara utan alltför stort dröjsmål", skrev hon. Och svarade snabbt gjorde hon. I Grand final i skojarbranschen släppte Kerstin Ekman loss, och som läsare känner man att här har hon roat sig. – Den var faktiskt riktigt rolig att skriva. Sedan kommer ju allt efterarbete. Men jag tycker om att arbeta med text, inte bara i det inledande lite euforiska stadiet. Jag är ju hantverkare också. Framför allt är Kerstin Ekman en entusiastisk strykare. Det är rentav något av det hon uppskattar mest i skrivandet: – Jag tycker det är roligt att skriva för hand, skriva in och korrigera, men framför allt stryka. Kerstin Ekman kom i början av 1970-talet till en viktig insikt om sitt skrivande. Då förstod hon att det inte var henne det var fel på om hon tyckte att texten var dålig: – Det var ju texten som behövde göras om eller strykas ner. Att jag hade en kritisk fakultet i hjärnan som fungerade var ju egentligen en tillgång och ingenting att vara ledsen för. I övrigt har hon inte förändrat sitt sätt att skriva. – Det är detsamma som från början. Jag tror att det är som för en instrumentalist. Man har lust för musiken och fingrar på så gott man kan. Likadant med mitt skrivande. Det fordrar ju också mycket övning innan det blir något som kan tryckas och det betyder ju åratal innan tanken på det ens kommer upp. Efter Grand final i skojarbranschen har Kerstin Ekman också skrivit librettot till operan Jorun orm i öga, som uruppfördes 2013. Här har romanskrivande bytts ut mot något annat. – Operalibrettot var lyrik helt enkelt. Och det var väldigt roligt att återkomma till lyriken och få höra den sjungen i Marie Samuelssons tonsättning. Jag frågade vad som var det värsta med att skriva och hon svarade: – Något "värsta" vet jag inte av. Som alla andra yrkesmänniskor börjar jag på morgonen och fortsätter framåt dagen. Så skrev Kerstin Ekman i sitt mejl. Några tillägg hade hon inte. Cecilia Christner Riad

hp-2022-05-07-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

En rättvisa byggd på vänskap

När två parter ingår ett kontrakt eller avtal så förbinder de sig att agera i enlighet med det som bestäms i avtalet, varken mer eller mindre. Om en part bryter sina löften begår den avtalsbrott. Detta gäller även om avtalsbrottet beror på olyckliga omständigheter eller oförutsedda händelser. Så länge parterna inte bryter något löfte begår de däremot inget avtalsbrott, och alltså inget fel. Detta gäller även om avtalet är formulerat på ett sådant sätt att det ensidigt gynnar den ena parten. Den missgynnade parten får i sådana fall skylla sig själv, eftersom den av fri vilja ingått ett ofördelaktigt avtal. Ungefär så ser den moderna västerländska avtalsrätten ut. Men så har det inte alltid varit, och kanske är det inte heller så vi bör ha det i framtiden. Det hävdar Sacharias Votinius i sin doktorsavhandling Varandra som vänner och fiender. En idékritisk undersökning om kontraktet och dess grund. Enligt Votinius bygger dagens avtalsrätt på ett modernistiskt idéhistoriskt arv enligt vilket människor är skrupelfria egoister och varandras fiender. Detta synsätt vilar, menar han, på flera felaktiga föreställningar om människan och det mänskliga livet. Människor är inte egoister och varandras fiender, utan sociala varelser sammanvävda i ett nät av vänskapsrelationer. I dessa relationer är vi ibland egoistiska, men vi handlar också ofta av kärlek och medmänsklighet. Detta insåg de antika grekiska filosoferna i allmänhet, och Aristoteles i synnerhet. Votinius menar att vi borde lära av Aristoteles och återuppliva både hans människosyn och hans syn på kontraktet. Aristoteles människosyn återspeglas i hans etik. I denna så kallade dygdetik är det inte – som i mycket av den moderna etiken – handlingen och handlingens konsekvenser som står i centrum. I stället är det individen och individens karaktärsegenskaper som tilldrar sig intresse. För Aristoteles är en god människa den människa som har en god, eller dygdig, karaktär. Den aristoteliska kontraktsrelationen är utformad med vänskapsrelationen som förebild. Den ska vara båda parter till nytta och den inbegriper ömsesidig respekt. Det innebär att avtalsparterna bör bemöda sig om att formulera avtal som på bästa sätt gynnar båda parter, i stället för att i avtalet tillförsäkra sig själva största möjliga fördelar. Votinius menar, i enlighet med detta resonemang, att vi borde skapa ett rättssystem som i större utsträckning inriktar sig på att skipa moralisk rättvisa, i stället för att strikt tillämpa vissa ganska fyrkantiga rättsprinciper. Domstolarna skulle i sådana fall inte främst bli uttolkare av ett strikt bindande regelverk. I stället skulle de ha till uppgift att på ett hänsynsfullt och empatiskt sätt skipa rättvisa i enskilda fall. Detta innebär att lagen skulle tolkas flexibelt, eller som Aristoteles säger, rimligt (epieikeia). Den rimliga bedömningen är en bedömning som en god vän skulle göra. Domaren eller domstolen skulle givet en sådan rättsordning döma andra såsom de skulle döma en vän. Detta synsätt tillhör ett helt annat tankeparadigm än det nuvarande. Enligt det nuvarande rättspositivistiska paradigmet är "fyrkantigheten" i juridiken nödvändig, eftersom den tryggar objektivitet och förutsägbarhet. Votinius argumenterar med emfas mot rättspositivismen, och menar att den varken är mer objektiv eller skapar större förutsägbarhet än den aristoteliska juridik han själv förespråkar. Anledningen till att så många ändå föreställer sig att så är fallet är enligt Votinius att positivismen fått en paradigmatisk ställning inom juridiken och samhället i stort. Detta innebär att uppfattningens moraliska och ideologiska värdebas tas för så självklar att den blir osynlig. En stor del av avhandlingen ägnas därför åt att åskådliggöra positivismens ideologi, och på så vis påvisa att den inte är värdeneutral. Positivismens ideologi är en modernitetens ideologi, och moderniteten genomsyrar stora delar av det västerländska samhällslivet. Den kan gestaltas med begrepp som positivism, liberalism, utilitarism och ekonomism. Positivismen är modernismens syn på kunskap och kunskapsinhämtning, liberalismen dess politiska ideologi, utilitarismen dess etik och ekonomismen dess praktiska politik. Rättspositivismen är denna ideologis juridik. I första hand koncentrerar Votinius sin analys på en kritik av liberalismens grundantaganden. Ett av dessa antaganden är synen på människan som en enhet i sig – en individ med en rad oavytterliga rättigheter. Denna individ är till sin natur en nyttomaximerande egoist. Det sistnämnda slogs fast av 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, som genom att vara en av den tidiga modernismens mest inflytelserika tänkare tilldrar sig Votinius särskilda intresse. Hobbes menade att människor ursprungligen levt i ett naturtillstånd där deras liv, i ett allas krig mot alla, var "korta, obehagliga och våldsamma". Den enda vägen ur detta miserabla tillstånd var enligt Hobbes att sluta ett slags fredsavtal, ett samhällskontrakt. Genom samhällskontraktet ger människorna upp en del av sin frihet till staten, i utbyte mot att staten skyddar dem som ingått samhällskontraktet från övergrepp. Detta kontrakt gynnar alla parters egenintresse, och maximerar alltså nyttan för alla inblandade. Samhällskontraktet och den grundläggande människosyn denna idé vilar på har sedan Hobbes, och senare den mycket inflytelserika upplysningsfilosofen John Locke, bildat norm inom både politisk filosofi av neoliberalt slag och inom nationalekonomin, modernismens paradvetenskap. Inom neoliberalismen yttrar sig denna norm i form av en nattväktarstat, i vilken staten endast har till uppgift att skydda medborgarens kropp och egendom. Inom nationalekonomin utgör homo oeconomicus, den genuint egoistiska och ekonomiskt nyttomaximerande människan, den vetenskapliga utgångspunkten. Denna bisarra människosyn har övertagits av rättspositivister, och på så sätt fått genomslag i juridiken. Juridiken har emellertid en betydligt längre historia än både liberalismen och nationalekonomin, och har sålunda formats av många andra influenser än de modernistiska. Votinius visar att inte minst Aristoteles tankar i perioder varit inflytelserika, och påtalar att dagens avtalsrätt präglas av både ett aristoteliskt rättviseideal, enligt vilket kontrakt bygger på vänskap, och ett ekonomistiskt tänkande, enligt vilket kontrakt är en form av bindande löfte mellan fiender. Men då domstolarna sällan är medvetna om den idéhistoriska och etiska grunden för sin argumentation blir denna, enligt Votinius, ofta inkonsekvent och förvirrande. Genom sitt arbete vill Votinius för det första blottlägga de underliggande ideologierna i juridiken, och för det andra göra klart att avtalsrätten borde bygga på det aristoteliska rättviseidealet. Hans huvudargument för det senare är att det finns starka empiriska bevis för att människan inte bara är egoistisk utan också medmänsklig, men också att rättssamhället måste motarbeta, i stället för att bekräfta och acceptera, människors egoistiska tendenser. Eller, som han skriver: "En god rättsordning skapar förutsättningar för människor att behandla sina fiender som om de kunde komma att bli deras vänner". Joakim Molander

hp-2022-10-23-provpass-2-verb-utan-elf.pdf

Luther, Cranach och Twitter

När Martin Luther i oktober 1517 spikade upp sina 95 berömda teser på kyrkporten i Wittenberg kunde han inte ha valt en lämpligare stad. Wittenberg var inte bara känt för sina många boktryckerier, som gjorde det möjligt att mångfaldiga och sprida Luthers texter, utan här bodde också Lucas Cranach som förutom boktryckare, apotek-are och borgmästare även var en duktig målare. Luther och Cranach blev nära vänner och Cranach kom med tiden att bli reformationens art director. Hans verkstad produ-cerade på löpande band idolporträtt av Martin Luther och andra för reformationen viktiga personer och hjälpte på så sätt till att sprida reformationens budskap. Till en början var dock Luther ganska fientligt inställd till konst, och reformationen har därför förknippats med ikonoklasm, det vill säga medveten förstörelse av reli-giösa konstverk och symboler. Det är kanske inte så un-derligt, eftersom all konst i kyrkorna på den här tiden var producerad av katolikerna med syftet att sprida och förhärliga deras syn på kristendomen. Företrädarna för reformationen ville naturligtvis att deras budskap skul-le finnas i kyrkorna istället för den katolska propagan-dan. Med tiden luckrades Luthers konstsyn upp och han insåg att konst kunde vara ett viktigt redskap för att sprida reformationens budskap. Han lät även Cranach skapa en del reformvänliga altarmålningar, bland annat den från 1547 som finns i Wittenbergs stadskyrka. Att Luther och reformationen haft en stor betydelse för hur konsten utvecklades efter 1500-talet i Europa är uppen-bart, men har Luther något inflytande på dagens sekula-riserade samtidskonst? Boktryckarkonsten var en relativt ny teknik för att sprida och massproducera tryckt text på Luthers tid. Om Luther hade levt idag skulle han förmodligen ha använt sig av dagens teknik för att sprida sitt budskap. Kanske hade han twittrat sina 95 teser istället för att spika upp dem på en kyrkport? En som använt Twitter för att "spi-ka upp" sina teser i Luthers efterföljd är den amerikanska konstnären Marcin Ramocki. Till grupputställningen Future Is Not What It Used To Be som visades under 2010 på galleriet CSW Zamek Ujazdowski i Warszawa, och som handlade om hur Web 2.0 och sociala medier har påver-kat samtidskonsten, skapade Ramocki en utställnings-text på Twitter bestående av 59 teser. Ramocki beskriver sin text som en lättsam konversation om konstnärens roll i en tid präglad av sociala medier. Vad passar då bätt-re, fortsätter han, än att begränsa sina uttalanden till 140 tecken på Twitter? I en av de 59 teserna citerar Ramocki konstkritikern Boris Groys som säger att det traditionella förhållandet mellan producenter och konsumenter, såsom det yttrade sig i 1900-talets masskultur, har inverterats. Det vill säga då det tidigare var en liten grupp som producerade allt material som vi konsumerade, kan idag vem som helst producera texter och bilder och på så sätt också bli en konstnär. Groys menar att konstnären idag inte längre är någon exklusiv person, utan en vardaglig utövare som delar sin konst direkt med sin publik på ett icke-hierar-kiskt sätt, där institutionerna spelar allt mindre roll och där internet får allt större betydelse.

hp-2022-10-23-provpass-2-verb-utan-elf.pdf

Skolbiblioteken

Trots att det sedan 2011 står i skollagen att alla elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek går utvecklingen lång-samt. Mer än var tionde elev saknar helt bibliotek på sin skola och hälften av landets elever saknar tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Det är en ständig kamp om vem som ska ta ansvar för att driva utvecklingen. Rektorer tycker att de saknar eko-nomiska resurser medan politiker och huvudmän anser att det är rektorernas skyldighet att se till att det finns ett skolbibliotek. En viktig del av problematiken är också att skolbiblioteket på många håll inte har någon klar plattform. Skolbiblioteken hör inte alltid till utbildnings-förvaltningen, utan ingår ibland i kultur- och fritidsför-valtningens verksamhet. Det förekommer att skolbiblio-tekarier arbetar på tre, fyra olika skolor och att de inte har någon rektor som chef. Den största utmaningen för att få igång utvecklingen ligger i att ändra synsätt på vad ett skolbibliotek med en utbildad bibliotekarie kan innebära för elevernas läran-de. Att analysera och kritiskt värdera olika typer av tex-ter samt söka, välja och hantera information är förhål-landevis nya och viktiga förmågor som är lätta att få syn på i läroplanen och som behöver ges större utrymme i undervisningen. Lärare är inte per automatik utbildade i detta. Det är däremot bibliotekarier, som därför kan bidra med undervisning i medie- och informationskun-nighet (MIK). Skolbibliotekarien ska inte behöva marknadsföra sig själv, utan ska ses som en naturlig resurs i skolan. För att det ska lyckas är den viktigaste förutsättningen att bib-liotekarien får mandat från en intresserad och kunnig skolledare. I Växjö kommun, som fått utmärkelsen "Skolbibliotek i världsklass" av fackförbundet DIK, har man satsat på att anställa skolbibliotekarier som finansieras direkt av förvaltningen och inte ingår som en del av skolans bud-get. Skolbibliotekarierna arbetar med läsning och läs-främjande, med bokprat och boksamtal. De arbetar med MIK för att eleverna ska bli ifrågasättande och kritiska informationskonsumenter. Det har inneburit att både rektorer och pedagoger insett att skolbiblioteket kan medföra mycket positivt för elevers lärande. Det ska inte bara vara ett rum dit man går för att få tips på böcker som man kan låna. Det är viktigt att få tid till gemensam planering, även om det pågår en ständig kamp om tiden i skolan. Det är en förutsättning att skolbibliotekarier och lärare får mötas med sina respektive kompetenser. Skolbiblio-tekarien kan med sin kompetens ge stöd till ett under-visningsområde och arbeta med analysförmåga, begrepp, informationssökning och källkritik. Det ger goda förut-sättningar för en ökad måluppfyllelse och är lika bety-delsefullt från de första skolåren till de sista. Vi lever i digitaliseringens tidevarv och det finns ett stort behov att ta med många infallsvinklar i skolämnena. Det kan uppstå en del svårigheter i samarbetet mellan lärare och bibliotekarier. Lärare är vana att vara ensam-ma med eleverna i deras lärsituationer. Att vara flera in-blandade i undervisningen, till exempel vid en planering med svensk- och SO-lärare om en historisk epok, är en utmaning för både pedagoger och bibliotekarier. Lärare slänger sig gärna med pedagogiska termer, som till exempel LPP (Lokal pedagogisk planering) och ELK (En läsande klass). Även bibliotekarier har med sig sina termer från biblioteksvärlden. För ett gott samarbete är det viktigt att man skaffar sig gemensamma begrepp. Bibliotekarien har sin utmaning i att vara med i "skol-pulsen", allt ska gå ganska snabbt och göras inom bestäm-da tidsramar. Att komma från folkbiblioteket till ett skol-bibliotek kan vara ganska omruskande och pulshöjande. Här råder dessutom inte frivillighetens lag, utan elever ska göra, läsa, skriva och undersöka, pang på! Det gör att man får en förändrad roll, man ska kunna säga till elever som inte gör riktigt vad som är tänkt. De hoppar, studsar, svär och klättrar på väggarna i värsta fall. Hur gör man då? Klart att man kan säga till, men ska man "skvallra" för de lärare som har eleven? Ska man bli arg? Vad ska man använda för tilltal? Problemen med ordning finns förstås på folkbiblioteken också, men inte i samma ut-sträckning. Att förmedla litteratur och mediekunskap bygger på förtroende och det behöver man förankra ge-nom att vara en naturlig del av arbetet på skolorna. Det har alltid varit en utmaning att få barn och ung-domar att läsa. All den lättillgängliga underhållningen som finns på internet gör utmaningen ännu större. Barn och ungdomar är vana att byta aktiviteter i den takt de själva väljer, medan skolan vill få eleverna att läsa och bearbeta det som händer i boken, skriva, läsa och skriva igen. Det kräver målmedvetet och engagerat arbete. Hög-läsning i början på en bok är ett bra sätt att få igång en-gagemanget och lusten att fortsätta. Boksamtalet, helst i smågrupper, kan därefter hjälpa eleverna att hitta sina inre bilder och bli intresserade av att läsa vidare, förstå mer och kunna ställa frågor till texten. Skolbibliotekarier vill bli tillfrågade om förslag på böcker vars genretillhörighet och teman kan passa det läraren är ute efter. Men det är viktigt att också läraren har god kunskap om vilken litteratur som finns, svensk-lärare måste hänga med i bokutgivningen och vad som dyker upp på film och rör sig i barnens och ungdomarnas värld. Utgivningen är riklig och det gäller att tillsammans vaska fram det bästa så att eleverna kan lotsas till det de vill och behöver. Det är klart att det är de vuxna i skolan som ska vara de bästa förebilderna – att man visar och pratar om böcker man själv läser för att få alla elever att förstå att det är så spännande, intressant och underhål-lande att läsa.

hp-2022-10-23-provpass-2-verb-utan-elf.pdf

Utsatta gruppers hälsa

Vid ett sektionssymposium anordnat av Svensk social-medicinsk förening diskuterades hur man kan förbättra hälsan bland utsatta grupper. Presentationerna tog sin utgångspunkt i hälso- och sjukvårdslagen och berörde strukturella hinder, och hinder i bemötande, för god vård och bättre hälsa bland utsatta grupper. Eftersom dessa frågor kan vara av övergripande intresse för läkark åren summeras symposiet här. I presentationen om hälsa och vårdkonsumtion i socialt och ekonomiskt utsatta områden inom Stockholms läns landsting (SLL) poängterades betydelsen av att fördela resurser efter behov. Nuvarande ersättningss ystem i primärvården ger inga extra resurser till dessa områden. Systemet avser att skapa lika villkor för vårdgivare, men vad händer då med förutsättningarna för att bedriva vård i områden med högre sjuklighet och större behov och en befolkning som i stor utsträckning inte t alar svenska? Det vårdsökande beteendet och "health literacy", på svenska ungefär "hälsoförståelse", varierar mellan olika grupper. Olika steg där sociala skillnader kan uppstå och förstärkas i kedjan från hälsans bestämningsfaktorer till vårdkonsumtion belystes. Enligt hälso- och sjukvårds-lagens intentioner ska de med större behov prioriteras framför dem med mindre behov, vilket kräver en om-fördelning av resurser på ett sätt som i dag inte sker. Presentationen om hemlösas vårdbehov i SLL utgick bland annat från en intervjuundersökning bland 155 hemlösa och belyste olika hinder för vård i denna grupp. En fjärdedel av de hemlösa hade avstått från att söka vård och köpa ut ordinerade läkemedel på grund av dålig eko-nomi ( jämfört med cirka 5 procent i befolkningen som helhet). Närmare 70 procent hade avstått från tandvård. De hinder som identifierades fanns i vårdens organisa-tion och i samarbetet mellan verksamheter, men berodde även på individens egen hälsoförståelse och dennes upp -levelser av dåligt bemötande. De hemlösa rapporterade bäst bemötande från frivilligorganisationer. Sjukvården fick hyggligt betyg, även om en stor andel ansåg sig ha blivit dåligt bemötta i sjukvården. I SLL finns flera specifika vårdverksamheter för hem-lösa. Trots detta har landstingsrevisorerna funnit pro-blem som har att göra med bristande samordning och med att vården som erbjuds ser olika ut beroende på var man bor. Presentationen om hälsa och vård bland asylsökande, papperslösa och gömda flyktingar utgick också från hälso- och sjukvårdslagen, där uttrycket "hela befolk-ningen" kommit att gälla endast dem med fullständigt personnummer. Det finns en lag från 1 juli 2008 omhälso-och sjukvård respektive tandvård till asylsökande med flera. Vuxna asylsökande, gömda och papperslösa har tillgång till akutvård och vård som inte kan anstå, men gömda och papperslösa har inte rätt till subventionerad akut vård utan måste betala vården själva. Sverige har i detta avseende mer restriktiva regler än många andra EU-länder. Asylsökande har ofta svåra traumatiska upplevelser bakom sig som resulterar i posttraumatiskt stressyndrom, depression och andra behandlingskrävande tillstånd. Till detta kommer status-förlust, diskriminering, isolering och oro för anhöriga i samband med ankomsten till Sverige, sammanfattat under begreppet postmigrationsstress. Hälsoinforma-tion från sjuksköterska till asylsökande i grupp kan öka tryggheten och förmågan till stresshantering, och hand-ledningen och utbildningen av studenter och personal i att möta utrikesfödda i vården måste utökas. Avslut-ningsvis betonades att rätten till vård ska omfatta alla, oberoende av juridisk status. Presentationen av ett tolkat vårdsamtal utgick från en masteruppsats, baserad på intervjuer med vårdgivare engagerade i tbc-vård bland somalier, samt opublicerade intervjuer med tolkar. Tbc uppfattas som en stigmatise-rande sjukdom och vårdmönstret är komplext. Vård-givares och patienters kommunikationsfärdigheter är centrala i tolksamtal. Förtroende är svårt att förmedla via tolk, vilket också kan påverka vårdens kvalitet och resultat. Tolksamtalet kräver mer t id, och kulturella olik-heter försvårar för vårdgivare, tolk och patient. Bland annat kan vårdgivares besked uppfattas som alltför direkta och okänsliga. Studien gav exempel på hur tolksystemet påverkas av ett upphandlingsförfarande som betonar låg kostnad, urholkar kvaliteten, påverkar vården negativt och är rättsosäkert för patienten. Ett gemensamt tema i presentationerna var avvikelser från hälso- och sjukvårdslagens intentioner, med konse-kvenser för vården bland utsatta grupper. En viktig in-tention i hälso- och sjukvårdslagen är att vården ska ske på lika villkor. De med störst behov ska ges företräde. Om detta ska uppnås påverkar det fördelningen av resurser. Alla ska inte ha lika mycket vård, vissa med större behov ska ha mer resurser än andra. Resurser måste prioriteras till dem med större behov. Upphandling av vård (primärvård, psykiatri, hälso-samtal och hälsoundersökning för asylsökande) och tolk-resurser tillämpas på flera håll. Upphandlingarna be-tonar ofta låga kostnader men ger inte tillräcklig väg-ledning om vilka kvalitetsindikatorer som ska gälla. Vid symposiet framhölls att utsatta grupper ofta har andra och större behov än befolkningen i genomsnitt och att en ensidig betoning av låga kostnader vid upphandling knappast ger en god vård för dessa grupper. I stället för en ersättningsmodell som premierar många korta besök förespråkades ett tydligare fokus på kvalitet. Om mark-nadsmodeller och upphandling av vård ska tillämpas i dessa sammanhang måste särskilda kvalitetsindikatorer utformas för att säkerställa att verksamhetens mål upp-fylls. I diskussionerna bekräftade åhörare det som tidigare presenterats: ökande problem med allvarlig psykisk sjuk-dom hos asylsökande, att resurser och behov inte följs åt, svårigheter och möjliga lösningar vid tolksamtal, behov av ökad utbildning och så vidare. Frågor väcktes bland annat om fördelning av resurser efter behov, vårdens värdegrund, patienten som objekt eller subjekt, perso-nalens kompetens och etik, upphandling som lösning på problemen och om kvalitetsindikatorer för god vård. Del-tagarna var överens om att vårdens värdegrund och etik, personalens kompetens och respekt för de människor vården tjänar måste komma först.

hp-2022-10-23-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Hållbart jordbruk

I den tv-sända filmen Den sista skörden hävdas att våra odlingsjordar används på ett icke hållbart sätt. Filmen gör gällande att bördigheten minskar och jordarna förgiftas vid modern jordbruksdrift. Även om detta illustreras med exempel hämtade från andra länder är budskapet tydligt att det även gäller det svenska jordbruket. Detta stöds dock inte av till exempel Sveriges Lantbruksuniversitets (SLU) långliggande bördighetsstudier. Dessa visar tvärtom att markens produktionsegenskaper har kunnat bibehållas och förbättras, och att skördarna ökat under de cirka 60 år som modernt jordbruk bedrivits och som försöken pågått. Maten är också näringsmässigt bättre idag än tidigare. Svenska åkrar och betesmarker har således förmågan att långsiktigt och uthålligt producera tillräckligt med mat och foder samt biomassa för energi och tillverkning av andra produkter. Sveriges jordbrukare jobbar för en höjning av markens bördighet, är duktiga miljövårdare och strävar efter en ständigt förbättrad resurshushållning. Både som forskare och som jordbrukare måste vi även fortsättningsvis jobba med detta för att kunna försörja en växande världsbefolkning med mat och bioenergi. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger i Sveriges Televisions uppdrag. SVT missköter dock sitt samhällsuppdrag genom att visa starkt vinklade "dokumentärer" utan att använda sig av den vetenskapliga kompetens som finns vid SLU och andra lärosäten. Filmen undanhåller i stor utsträckning fakta i de fall där dessa talar emot filmens rubrik och budskap. Man har till exempel bortsett från att vi redan idag tillämpar kunskapen om hur vi skall gödsla med både stallgödsel och mineralgödsel för att uppnå stor skörd och litet läckage av kväve. Forskning för att finna läckagebegränsande åtgärder för fosfor pågår också. En av de tydligaste och största forskningssatsningarna under senare år har varit det tvärvetenskapliga Mistra-programmet MAT 21 (1997–2008), vilket hade målsättningen att integrera hög avkastning, minimerad negativ miljöpåverkan och god djuromsorg. Inget av detta nämndes i filmen. Vår självförsörjningsgrad har de senaste 25 åren krupit ner från 85 procent till under 50 procent. Vi är bara självförsörjande på spannmål och till 70 procent på potatis. Sämst är det med köttvaror. För att kunna trygga livsmedelsförsörjningen måste jordbruket åter bli en lönsam verksamhet, vilket för många jordbrukare inte är fallet idag. I regeringens livsmedelsstrategi formuleras tydligt att jordbrukets produktion behöver öka. Den avgörande frågan är med vilka medel och metoder detta kan uppnås, vilket är oklart. Ett bra växtmaterial anpassat till nordiska klimatförhållanden är en förutsättning för ökad produktivitet. Sverige bör åter bli ledande inom växtförädling – gärna i ett nordiskt samarbete och med modern genteknik. Högre hektaravkastning ger dessutom utrymme för odling av annat än matgrödor. En annan viktig förutsättning är att vi inte förseglar åkermark under asfalt och betong. Morgondagens beslutsfattande måste genomsyras av insikten om odlingsmarkens betydelse för vår framtida välfärd. Konsumenterna anser att resthalter av jordbrukets kemiska bekämpningsmedel i maten utgör en stor hälsorisk, vilket är en klar överdrift. "Gifter" i maten är också ett återkommande argument för ekologiskt jordbruk. Lantbrukare vill helst odla utan bekämpningsmedel men saknar idag alternativa metoder som är lika bra. Ekoodlingen visar också hur svårt det är att bekämpa ogräs och skadegörare utan kemiska alternativ. Just bekämpning av ogräs och skadegörare är därför ett angeläget område för en tvärvetenskaplig forskningssatsning för att få fram alternativ eller komplement till kemiska bekämpningsmedel. Ett effektivt växtskydd behövs för att höja produktiviteten och minimera avkastningsvariationerna mellan åren. På odlingsmark måste ogräs och skadegörare bekämpas för att vi ska uppnå en effektiv produktion. Å andra sidan är ogräs och insekter viktig föda för fåglar. Om delar av fält avsätts för inslag av vilda växter och undantas från kemisk bekämpning främjas den biologiska mångfalden. Huvuddelen av odlingslandskapets biologiska mångfald finns annars utanför själva åkern – i betesmarker, på åkerholmar, kring stenmurar, i häckar och så vidare. Vissa av dessa småbiotoper omfattas av ett ekonomiskt miljöstödsprogram som funnits länge. Ett problem som under senare år uppmärksammats är att antalet pollinerande insekter stadigt minskar. Information och inrättande av ett särskilt ekonomiskt stöd till hållande av bin och främjande av miljöer för vilda pollinatörer skulle kunna bryta denna trend. Lantbruket kan minska sitt klimatavtryck genom att binda mer kol och minska utsläppen av växthusgaser. Med mer fånggrödor och perenna grödor samt ökad avkastning kan man öka kolinlagringen, det vill säga mullhalten, i marken. Jordbruket kan bli en betydande kolsänka. Idisslarna svarar för en stor del av jordbrukets totala växthusgasutsläpp. Även inom ekolantbruket är mjölk- och köttproduktion en dominerande inriktning, men om utfodring och foderomvandling blir effektivare kan metanutsläppen sänkas. Lantbruket har dessutom råvarorna för framställning av till exempel biogas och biodiesel, och hela verksamheten kan bli helt oberoende av fossil energi till maskiner och torkar. Vi bör gå in i framtiden genom att fortsatt söka hållbarhetsbrister i vårt moderna jordbruk och hitta sätt att åtgärda dem. Den resan tar aldrig slut, men en stark forskning är basen i detta hållbarhetsarbete. En objektiv faktaförmedling, respekt för kunskap framför tyckande samt analyser utan förutfattade meningar är viktiga villkor för att lyckas. Medel till forskning bör fördelas utan dogmatiska ramverk så att innovativt nytänkande kan hjälpa till att förbättra vårt jordbruk. Statliga miljöstöd bör endast utgå till produktionsformer och åtgärder där nyttan vetenskapligt kunnat dokumenteras.

hp-2022-10-23-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Normativ rättsekonomi

Den forskningsgren inom nationalekonomin som kallas rättsekonomi kan sägas bestå av två olika delar, en deskriptiv och en normativ. Den normativa rättsekonomin handlar till stor del om att rättfärdiga ekonomisk effektivitet. En av de ivrigaste förespråkarna för att vi bör välja ekonomiskt effektiva lösningar på juridiska problem är den amerikanske juristen Richard A. Posner (1939–). Posner är såväl professor i juridik som domare och räknas som en av företrädarna för "the Chicago school of law and economics". Enligt Posner finns det en inneboende ekonomisk rationalitet i "the common law". Många avgöranden kan förklaras i termer av ekonomisk effektivitet fastän avgörandena inte uttryckligen bygger på ekonomiska överväganden. De juridiska avgörandena korresponderar ofta med de ekonomiskt effektiva lösningarna, och eftersom de är ekonomiskt effektiva har de också en positiv inverkan på välståndet i samhället. Rättsekonomin skiljer emellertid mellan två olika typer av ekonomisk effektivitet. Det första kriteriet för ekonomisk effektivitet kallar rättsekonomer för Paretokriteriet. Detta kriterium är uppfyllt om åtminstone en individ får det bättre utan att någon annan individ får det sämre. Det är viktigt att här påpeka att rättsekonomin inte uppställer något objektivt kriterium för när en individ får det bättre respektive sämre. Om en individ föredrar apelsiner framför citroner, så menar rättsekonomer att denna har större nytta av att ha tillgång till apelsiner än citroner. Därför brukar man säga att rättsekonomin är anti-paternalistisk. Många olika beslut och åtgärder resulterar emellertid i att några individer får det sämre medan andra får det bättre. Således behövs ytterligare ett kriterium för ekonomisk effektivitet som är lättare att tillfredsställa än Paretokriteriet. Det andra kriteriet för ekonomisk effektivitet kallar rättsekonomer för Kaldor–Hicks-kriteriet. Detta är uppfyllt när några individer får det bättre än vad de övriga individerna får det sämre. Om vinsten är större än förlusterna, så föreligger Kaldor–Hicks-effektivitet. Antag att en viss åtgärd resulterar i att A:s respektive B:s välstånd ökar med vardera 300 kr. Vidare medför åtgärden att C:s välstånd minskar med 400 kr. I detta fall ökar det totala välståndet med 200 kr, och således tillfredsställer åtgärden i fråga Kaldor–Hicks-kriteriet. Den stora och viktiga skillnaden mellan dessa båda typer av ekonomisk effektivitet är deras förhållande till kompensation. Eftersom Paretokriteriet endast är uppfyllt under förutsättningen att ingen individ får det sämre, så bygger det på faktisk kompensation. Det vill säga alla individer är kompenserade fullt ut och åtminstone en individ är överkompenserad. Eftersom Kaldor–Hicks-kriteriet kan vara uppfyllt fastän några individer får det sämre, så bygger detta kriterium istället på hypotetisk kompensation. Det vill säga de som får det bättre får det så mycket bättre att de skulle kunna kompensera övriga individer fullt ut och fortfarande vara överkompenserade. Eftersom Paretokriteriet inte medför att någon individ får det sämre så är det relativt okontroversiellt. Det hävdas ofta att detta kriterium för ekonomisk effektivitet kan rättfärdigas med många olika argument som härrör från konkurrerande teorier. Om någon får det bättre utan att någon annan i samhället får det sämre, så kan man sluta sig till att nyttan i samhället ökar av den Paretoeffektiva förändringen. Således finns det ett utilitaristiskt argument för detta kriterium. Det kan emellertid invändas att kriteriet är konservativt i och med att många mer genomgripande förändringar hindras, eftersom dessa oftast resulterar i att åtminstone en person får det sämre. Vidare bygger kriteriet oftast på individernas uttryckliga samtycke, och således tillfredsställer det libertarianismens teori om självägarskap. Posner försvarar Paretokriteriet just genom att hänvisa till samtycke. Om alla har samtyckt till något, kan det inte vara orättfärdigt. Posner menar att detta kriterium är attraktivt eftersom det inte kränker personlig autonomi. De flesta juridiska avgöranden och regleringar bygger emellertid på att någon missgynnas medan andra gynnas. Det kriterium som Posner fokuserar på är därför det mer kontroversiella Kaldor–Hicks-kriteriet. Rättsekonomisk analys bygger på ett mycket centralt antagande om hur individer beter sig i valsituationer. Alla individer, menar rättsekonomer, strävar efter att maximera sin egen tillfredsställelse. Eftersom välstånd har karaktären av en primär nyttighet som hjälper alla individer att uppnå tillfredsställelse, så är det rationellt att sträva efter att maximera detta värde. Detta medför att varje individ i en specifik valsituation kommer att handla så att den egna vinsten maximeras. Denna beskrivning av individen som en ständigt ekonomiskt rationell varelse är teorin om homo economicus. Denna teori ligger till grund för i det närmaste all ekonomisk analys. Teorin förklarar till exempel varför nyttigheter omallokeras på en fri marknad så att de ständigt hamnar hos någon som värderar dem högre och varför ekonomiskt effektiva lösningar, när inga transaktionskostnader föreligger, ersätter ekonomiskt ineffektiva regleringar. Eftersom förutsättningarna varierar är utfallet emellertid svårt att förutsäga. Detta aktualiserar frågan om hur individer handlar i situationer som utmärks av osäkerhet. Om alla individer alltid strävar efter att maximera sin egen vinst, så kommer de i situationer som utmärks av osäkerhet att samtycka till det alternativ som förväntas rendera dem störst vinst. Vid första påseendet verkar det emellertid problematiskt att basera Kaldor–Hicks-kriteriet på samtycke. De individer som får det sämre kan knappast sägas ha samtyckt till försämringen eftersom detta skulle vara ekonomiskt irrationellt. Det centrala är då att fråga vad individerna i samhället skulle samtycka till innan de ser hur en specifik lösning på ett juridiskt problem påverkar dem. Posner förlitar sig här på vår naturliga okunnighet om framtiden. I situationer som utmärks av osäkerhet kommer individer att samtycka till det alternativ som förväntas maximera deras vinst. Posner hävdar nu att individernas vinst maximeras av Kaldor–Hicks-kriteriet. Det finns nämligen ingen anledning att antaga att de individer som gynnas respektive missgynnas av detta kriterium alltid kommer att vara samma individer. Det är istället rimligt att antaga att en individ stundtals kommer att gynnas och stundtals kommer att missgynnas av dess tillämpning. Och då en individ sannolikt inte tillhör förlorarna oftare än den tillhör vinnarna och den sistnämnda gruppen alltid vinner mer än vad den förra gruppen förlorar, så är det rationellt för en individ att samtycka till Kaldor–Hicks-kriteriet. När det tillämpas som den övergripande principen för juridiska avgöranden kan individerna räkna med att de ekonomiska vinsterna kommer att överstiga förlusterna, och vi antar att individerna i samhället skulle samtycka till kriteriet om de hade konfronterats med ett val. Om det nu finns ett implicit samtycke i samhället för detta kriterium, så kan en tillämpning av detsamma inte vara orättfärdig, enligt Posner.

hp-2023-03-25-provpass-3-verb-utan-elf.pdf

Studentfabriken

Nu har vi lärt alla grundskoleelever att fråga "Vad ska det vara bra för?" och alla gymnasieelever att fråga "Kommer det på betyget?" Att fokusera yrkesanknytning på universitetet är en förlängning av samma synsätt; det viktiga är inte fascinationen inför ny kunskap, utan "Kommer det på tentan?" och "Vad kan jag få ut av det här?" Universiteten uppstod historiskt sett i Europa, och Europas högre utbildning var länge beundrad i övriga delar av världen. Under de senare decennierna har dock universiteten utsatts för hårdhänt statlig påverkan i samband med att allt fler i den unga generationen förväntas genomgå högre utbildning. Den "gymnasifiering" som nu pågår döljs genom att man oavbrutet talar om yrkesanknytning och om kvalitet och utvärdering. Ingen talar om vikten av kunskap eller om att kunskap berikar en person. I stället råder en instrumentell syn på utbildning, vilket tillsammans med den ekonomisk-tekniska jargongen är direkt förödmjukande för universitetslärarna och minskar deras motivation. Till detta nya massuniversitet antas studenter med ibland direkt svaga förkunskaper samtidigt som det ställs krav på högskolan att skapa genomströmning genom att institutionernas finansiering är knuten till antalet studenter som antas och godkänns. Högskolan förväntas åstadkomma den tänkta förvandlingen hos studenterna oavsett omständigheterna, och produktionsprocessen ska kvalitetssäkras. Instrumentella trender kommer inte bara från nationella utan också från europeiska instanser. Ett exempel på det sistnämnda är Bologna-avtalet från 1999, som slår fast att europeiska universitet ska formulera sina kursmål som kompetenser. Studenternas examensbevis ska visa vilka kompetenser de har, vilket antas öka deras anställningsbarhet och rörlighet. Bologna-beslutet är arbetsmarknadsinriktat, och förmodligen har den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD varit pådrivande. För utomstående kan det synas oviktigt eller till och med bra att ämnesmålen formuleras som något som studenten kan göra snarare än som något som studenten har förstått, men det förstärker den tendens studenter har från grund- och gymnasieskolan att se utbildning instrumentellt och att inrikta sig på att "gå igenom" en viss utbildning snarare än att skaffa sig kunskaper. Det smarta anses vara att ligga precis över gränsen för godkänt och inte ödsla tid i onödan på en kurs. Utbildningen ses som ett nödvändigt ont för att få ett arbete snarare än som personlig utveckling. Det är omvittnat svårt att få studenter att läsa annat än kurslitteratur eller att gå på föredrag och diskussioner som inte är obligatoriska. Resultatet blir att universitetet blir mer av studentfabrik, mindre av intellektuell mötesplats.

hp-2023-03-25-provpass-3-verb-utan-elf.pdf

Digitaliseringspolitik

Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Det slår regeringen fast i den nyligen presenterade strategin För ett hållbart digitaliserat Sverige. Men de riktlinjer som formuleras förbigår märkligt nog de senaste årens genomgripande it-drivna samhällsomvandling och de reaktioner den väckt i andra länder. Med globala och monopolistiska plattformsbolag har en ny ekonomi och maktfördelning uppstått. Utan denna insikt blir föreslagna åtgärder för att stärka demokratin och lösa vår tids problem inte stort mer än fromma förhoppningar. Ända sedan början av 1990-talet pågår genomgripande förändringar i global skala inom praktiskt taget alla samhällsområden. Till en början fungerade internet som hävstång. Nu har uppkopplade enheter, digitala plattformar, artificiell intelligens, det så kallade molnet och massdata tillkommit. Kraften i omvandlingen illustreras av att det idag återfinns fem plattformsbolag bland världens tio högst värderade företag. För tio år sedan var det endast ett. Till helt nyligen har den nya teknikens verkliga och inbillade förtjänster dominerat den etablerade synen: Ju mer digitalisering desto bättre! Men förhoppningar om ökad demokrati, mer egenmakt och fri opinionsbildning har grusats och i flera fall vänts till sin motsats. Utvecklingen på nätet har kommit att handla om dold övervakning, hatkampanjer, manipulerad nyhetsförmedling och kommersialisering pådriven av annonsbolag som Google och Facebook, båda med lejonparten av intäkterna från reklam. I takt med att en allt större del av människors tillvaro utspelar sig på digitala plattformar ökar den enskildes beroende av dessa.

hp-2023-03-25-provpass-3-verb-utan-elf.pdf

Två texter av författaren Kerstin Thorvall

ÅNGESTMASKERAD Den som lever sambo med ångesten behöver inte spela på hästar och roulette för att få litet skjuts på livet. För oss är tillvaron oavbrutet en thriller, där man aldrig är säker på om isen håller. Eller vem som står och lurar bakom hörnet. Jag vet, jag känner såna eller har åtminstone hört talas om dem, alltså såna människor, som lever på som om döden och det svarta vattnet inte fanns. Lugnt tittar de i planeringskalendern och ser vad de ska göra i morgon och nästa dag och tisdagen efter semestern och vecka sexton nästa år. Det är som att höra talas om livet i Övre Volta. Nånting mycket exotiskt och annorlunda och dit man nog borde åka någon gång. Men vi hinner inte. Vi har fullt sjå med att hålla ångesten något så när i schack och helst få den att klä ut sig i glada mössor och praktiska överdragskläder, så att man ska slippa skämmas för den. För det räcker inte med att man ska hålla tre tigrar i badrummet. De får inte heller märkas, de får inte vråla och morra så att grannarna hör. Då kan de klaga för värden och sen kommer Nämnderna. TACKSAM? Tacksam ska man ju vara. Man kunde ha ryggskott, blåskatarr, ont i lederna, ha tappat glasögonen i golvet och det är fredagkväll. Man kunde vara blind, döv, halt och förlamad i vänstra ansiktshalvan. Man kunde ha blivit av med alla sina tänder. Man kunde vara utan vänner och sömnlös. Man kunde vara galen. Jag vet. Allt det här kan drabba alla åldrar, men trolig-heten blir större ju äldre man blir. Tacksamheten över att kunna sitta, gå, knyta sina egna skoband är mera på sin plats sen man fyllt femtiotvå. Tacksamheten över att någon vill ha sig (mig). Jag är det. Jag är tacksam över att jag inte har ryggskott, blås-katarr, ont i lederna, har tappat glasögonen en fredag-kväll.

hp-2023-03-25-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Videfuksens återkomst

Det kan gå snabbt i fjärilarnas värld. Videfuksen Nymphalis xanthomelas sågs inte alls i Sverige från 1960-talet fram till år 2004, då en individ observerades i Östergötland och en i Småland. Åren därpå kunde man konstatera att videfuks faktiskt hade reproducerande populationer – om än mycket små och fåtaliga – vid gränsen mellan Småland och Blekinge samt på mellersta Öland. Kanske var den förbisedd ditintills, men det var fortfarande få förunnat att få syn på denna vackra, stora fjäril. Detta var läget fram till andra veckan i juli 2012. Då uppträdde plötsligt osedvanligt många videfuksar i Sverige. Främst sågs de på Öland och Gotland samt i Södermanland och Uppland. Först kustnära, sedan allt längre in i landet. Fjärilarna kom av allt att döma över Östersjön från Baltikum. Några dagar efter midsommar 2013 upprepades samma fenomen. När jag själv åkte hem från Runmarö i Stockholms skärgård strax efter midsommar hade jag inte sett en enda videfuks, men ett par dagar senare satt drygt 30 individer på en savande ek. Vanligtvis ser man knappt videfuks alls på sommaren. Likt den snarlika och närbesläktade körsbärsfuksen Nymphalis polychloros söker fjärilen upp en plats för vintervilan strax efter det att den har kläckts ur puppan. Men dessa videfuksar flög istället över havet till Sverige, vilket verkar ha varit en framgångsrik strategi. Under våren 2014 har allt fler fått upp ögonen för den 'stora och lite märkligt färgade nässelfjärilen'. Dessa individer är avkomlingar till migrationsvågorna under de senaste två somrarna. Nu är videfuksen bofast och mer än så. Videfuksen är ungefär lika vanlig som till exempel sorgmantel i år, även om man kan räkna med att exklusiva arter rapporteras oftare än vanliga arter. I Artportalen fördelar sig observationer av övervintrande dagfjärilar på 1 396 observationer av citronfjäril, 800 påfågelöga, 763 nässelfjäril, 541 vinbärsfuks, 510 videfuks, 506 sorgmantel och endast 68 körsbärsfuks från februari till maj 2014. Med undantag för Mälardalen verkar arten vara starkt kustbunden i södra Sverige. Kanske är de fåtaliga fynden på småländska höglandet en följd av ett mindre gynnsamt mikroklimat. Och Skåne har knappt alls berörts av migrationsvågorna under 2012–2013; följaktligen är antalet observationer där försvinnande litet i år. Videfuksen blev den hundrade dagfjärilsarten för Norge när den observerades för första gången den 23 april 2014 i Vestfold. Fram till mitten av maj har 13 observationer gjorts i Norge, de allra flesta nära gränsen till Värmland.

hp-2023-03-25-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Hår

Av någon anledning tappade våra anfäder sin päls. Varför är en olöst gåta, men flera försök till förklaringar har gjorts. En går ut på att våra förfäder skulle ha blivit väldigt svettiga av att röra sig på savannen och då skulle det ha varit en fördel att slippa päls. En annan teori handlar om energisvinnet i att producera något vi klarar oss utan; om vi kan värma och skydda oss utan päls är det slöseri med energi att skapa stora mängder hår. För vi klarar oss nämligen utan kropps hår. Ett totalt håravfall påverkar inte i sig den fysiska hälsan. Det hår vi ändå har fått behålla har klarat sig igenom evolutionens frisering av olika skäl. Behåring på armar och ben är att betrakta som en rest, ungefär som en blindtarm. Näshår och ögonfransar fyller en praktisk funktion och ger skydd åt lungor och ögon. Det är svårare att förstå varför vi har hår under armarna och kring könsorganen, men en teori går ut på att det samlar doft för att attrahera en partner. Håret på huvudet skyddar mot gassande sol, men skägget fyller inte någon uppenbar praktisk funktion. Det är också svårt att förstå varför ett skyddande huvudhår skulle behöva växa så snabbt och kunna bli så långt. Enligt Lars Norlén, docent vid hudkliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna, talar det för att huvudhår och skägg har fyllt andra funktioner för oss, troligen signaleringsfunktioner. – De funktionerna har sannolikt varit väldigt viktiga eftersom vi har bevarat långt hår på huvudet. Det förklarar också varför skalphåret är kopplat till vår identitet och varför en hårsjukdom kan vara så psykiskt belastande, säger Lars Norlén. Det går såklart inte att säga vad våra förfäder kommunicerade med sina hårmanar, men under de senaste årtusendena har huvudhåret omgärdats av mängder med starka uppfattningar, ofta kopplade till föreställningar om sexualitet, religion och makt. I Romarriket klipptes kvinnor som begått äktenskapsbrott korthåriga. Inom judisk, muslimsk och kristen kultur har det ansetts viktigt att gifta, ibland även ogifta, kvinnor täcker sitt hår vid vistelse utanför hemmet. Buddhistiska munkar och nunnor rakar av sig sitt hår för att visa sig hängivna inför det heliga livet, men inom sikhismen uttrycks sammasak precis tvärtom; vild hårväxt, där varken huvudhår eller skägg får klippas, symboliserar andlighet. Det är i skuggan av dessa kulturella föreställningar som lidande vid ofrivillig hårförlust ska förstås, anser Lars Norlén. Den vanligaste hårsjukdomen är fläckvis håravfall, alopecia areata, där hår faller av i runda fläckar som kan sitta över hela kroppen. Sjukdomen förekommer i alla åldrar och den tros vara ett autoimmunt angrepp på hårsäckarna. – Hårsjukdomar är styvmoderligt behandlade och kopplas ofta till kosmetik. Det har påverkat synen på hårforskning och därför saknar vi många grundkunskaper om hår. Vi känner till exempel inte till mekanismerna vid hårtillväxt och håravfall, på molekylär nivå. Men det är klart att manliga könshormoner, androgener, spelar en stor roll i sammanhanget. Hos kvinnor bromsas utvecklingen av kvinnliga könshormoner, östrogener, så det är ett skäl till att kvinnor är mindre behårade. Sannolikt är det också förändrade hormonnivåer under graviditeten som ligger bakom att många kvinnor då får tjockare kalufs. Att många kvinnor upplever ett stort håravfall några månader efter förlossningen antas bero på att hormonnivåerna då åter har ändrats, och på den stora kroppsliga stress det innebär att föda barn. – Det är ofta fysisk stress, som en operation eller en kraftig infektion med hög feber, som kan orsaka håravfall, men även emotionell stress kan ha påverkan. Att tappa håret till följd av stress är så vanligt att det kan betraktas som en normal stressreaktion, säger Lars Norlén. Håret på huvudet växer 11 till 16 millimeter i månaden, vilket är snabbare än annat kroppshår. – Tillväxttakten för hår på skalpen är relativt väl beskriven. Det innebär att vi ganska exakt kan säga när olika segment av ett hårstrå bildades. Det kan räcka med drygt tolv centimeter hår för att vi ska kunna säga något om hur en person har levt under det senaste året, säger Henrik Druid, rättsmedicinare och professor vid Institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska institutet. Väldigt mycket, i princip allt, av det vi får i oss lämnar spår i vårt hår. Via blod eller svett sker inlagringen i hårstrået i hårsäcken eller mycket nära skalpen. När hårstrået sedan växer följer inlagrade ämnen med. Det går att se vilka proteinkällor kosten har haft, och även bakgrundsstrålning lämnar spår vilket ger en hint om var personen kan ha vistats rent geografiskt. Hårceller har ingen blodcirkulation eller annan ämnesomsättning, så cellerna i ett hårstrå är döda när de har lämnat hårsäcken. Ett hårprov bryts därför ned mycket långsamt – och är lika användbart oavsett om det kommer från en död eller en levande person. Henrik Druid arbetar med så kallad sekventiell håranalys, där man klipper en liten hårtofs i halvcenti meterlånga avsnitt. Sedan undersöks förekomsten av olika ämnen i respektive håravsnitt. Då kan man se till exempel om någon använt narkotika, konsumerat alkohol eller tagit läkemedel – och man kan säga när detta har skett och om intaget har varierat över tid. Ett blod- eller urinprov kan endast ge en ögonblicksbild från provtillfället. Hårsäcken, eller hårfollikeln, är ett av få mänskliga organ som följer en cyklisk rytm, där tillväxten av hårstrået pågår i två till åtta år och följs av en kortare fas på två till fyra veckor, då hårsäcken krymper. Slutligen följer en vilofas, där håret inte växer men vanligen sitter kvar i hårsäcken. När hårstrået till sist faller av går hårsäcken åter in i tillväxtfas. Vad som driver denna cykel intresserar Maria Kasper, forskare vid Institutionen för biovetenskaper och näringslära vid Karolinska institutet. Hon undersöker keratinocyter, en celltyp som kan få flera olika slags roller. Keratinocyter kan till exempel ingå i vårt yttersta hudlager eller ta plats i en hårsäck och så småningom ingå i ett hårstrå. Maria Kasper vill ta reda på vad som får en keratinocyt att bli antingen en hudcell eller en hårcell – och vad som händer när en sådan cell i stället omvandlas till en cancercell. Hon och hennes kollegor följer enskilda celler i hårsäckar hos möss som är antingen friska eller framavlade för att alltid utveckla hudcancer. Med en särskild teknik, enkelcellssekvensering, kan de se exakt vilka gener som är aktiva i enskilda keratinocyter. – Vi undersöker mikromiljön för dessa celler. Med det menar vi till exempel närheten till blod- och lymfkärl, men också närhet till andra celler, som nervceller, fibroblaster eller immunceller. De är inte jämnt utspridda i huden utan förekommer ofta gruppvis. Vi vill ta reda på hur olika celler påverkar varandra. Syftet är att förstå vad som styr cellers förmåga att ersätta celler i frisk vävnad – och vad som får dem att bilda tumörer i stället. Vi vill också förstå vad som hjälper en nyetablerad tumör att växa sig större, säger hon.

hp-2023-03-25-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Bebyggelse och befolkning i 1500-talets Norrbotten

Det är ingen lätt uppgift att studera utvecklingen inom bebyggelse och demografi under tidigmodern tid. Källorna, som huvudsakligen består av kameralt material som skattemantal, jordeböcker, tiondelängder och liknande, är oftast otillräckliga för att möjliggöra någorlunda exakta beräkningar och uppskattningar. Materialet är dessutom svårt för den icke initierade; så svårt att det tycks ha en avskräckande effekt på dagens svenska historikerskrå, som inte gärna ägnar sin tid åt befolknings- och bebyggelseundersökningar i det förindustriella samhället. Man får gå tillbaka till 1970-talets samnordiska Ödegårdsprojekt för att hitta de stora ambitionerna inom genren. Istället är det forskare inom andra discipliner som tagit upp den tappade tråden. Därför känns Mats Berglunds avhandling Gårdar och folk i norr. Bebyggelse, befolkning och jordbruk i Norrbotten under 1500-talet som ett välkommet trendbrott. Berglund analyserar de fyra norrbottniska socknarna Torneå, Kalix, Luleå och Piteå (som tillsammans utgjorde det norra fögderiet av det historiska landskapet Västerbotten) under perioden 1520–1610. Syftet är att utifrån det kamerala materialet studera frågor kring bebyggelse, jordbruk, demografi och sociala förhållanden. Detta lokalhistoriska arbete omfattar beskrivning och analys, och kompletteras med breda jämförelser med det övriga dåvarande Sverige. Inledningsvis redogörs för tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter. Här presenteras bland annat Slicher van Bath och Thomas Robert Malthus, som i sina beskrivningar av det förindustriella agrarsamhället båda kan sägas representera en pessimistisk syn. De såg en mer eller mindre lagbunden utveckling, där expansionsperioder följdes av regressioner till följd av olika mättnadsfaktorer. Stort utrymme får också Janken Myrdals och Johan Söderbergs tresektorsmodell för den svenska samhällsproduktionen under 1500-talet. Häri ingår jordbruk, handel/bergsbruk samt staten med kyrkan och militären som komponenter. Det är mot denna modell och mot van Baths empiriskt underbyggda orsaksmodell som Berglund säger sig vilja pröva utvecklingen i Norrbotten. Diskussioner kring källmaterial och metod ägnas stort utrymme. Det är viktiga frågor som kan påverka undersökningens validitet, men Berglund visar att han kan materialet och vet dess begränsningar och vilka feltolkningar det inbjuder till. Problemet återkommer ständigt i avhandlingen och blir tydligt inte minst i den komparativa redovisningen av jordskattemantalet kontra det faktiska gårdetalet. Med tiden ökade de skattebefriade hemmanen så kraftigt att en beräkning av antalet gårdar enbart på jordskattemantalen ger en hög felprocent. En annan försvårande omständighet vid undersökningar av bebyggelsetillväxt är huruvida det rörde sig om inre eller yttre expansion, det vill säga om gårdsdelningar/avskilj ningar eller fristående nybyggen. Dessa samt ytterligare svårigheter hindrar dock inte Berglund från att se klara utvecklingslinjer och trender. Vilka är då resultaten som presenteras när alla tveksamheter i källmaterialet har utretts, alla komparationer med det övriga dåvarande Sverige har redovisats och inte minst analysen av de fyra Norrbottenssocknarna har genomförts? Bebyggelseutvecklingen är positiv fram till 1560-talet; därefter följer en regression åtföljd av en ny tillväxtperiod. Befolkningsutvecklingen korrelerar i stort med bebyggelsens upp- och nedgångar, medan jordbruket kännetecknas av en genomgående tillväxt med tyngdpunkten förlagd till mitten av 1500-talet. Socialt sker det en (svag) utjämning av samhällsklyftorna, vilket pekar på en svensk särväg jämfört med utvecklingen i övriga Europa. Berglund presenterar en övertygande kvantitativ studie av de fyra Norrbottenssocknarnas bebyggelse- och befolkningsutveckling. Hans kunskap om källmaterialet medverkar också till att förhöja kvaliteten på avhandlingens rent deskriptiva framställning. Lite sämre blir det när det gäller den analytiska biten, det vill säga hur resultaten i undersökningen används för att analysera och dra slutsatser. Kanske hade avhandlingen tjänat på att inskränkas till den beskrivande, kvantitativa delen och det utförliga resonemanget om källmaterialet; att resultaten hade presenterats som en form av grundforskning och satts i relief till den tidigare forskningen. Det är ju egentligen vad Berglund gör då han presenterar ett gediget material som omfattar hela Sverige. Att detta material dessutom till stora delar finns i huvudtexten och inte kategoriskt som bilagor förstärker detta intryck. En svaghet med Berglunds slutsatser är att de ofta bygger på mer eller mindre generaliserbara orsakssammanhang (missväxt, pest, knektutskrivningar, högt skattetryck) och inte alltid är direkt påvisbara för undersökningsområdet. Här anar man påverkan från en tidigare forskargenerations alltjämt mycket tungt vägande argument. Inte desto mindre presenteras flera intressanta orsakssammanhang, såsom sambandet mellan bebyggelse- och befolkningsutveckling, följderna av regression respektive expansion och så vidare. Dock saknar jag en diskussion om ytterligare faktorer som var med och påverkade utvecklingen. Det handlar närmast om de icke-sociala strukturernas påverkan. Berglund redovisar utifrån tidigare forskning i ett ganska tidigt skede av avhandlingen de topografiska och miljörelaterade faktorer som utmärkte undersökningsområdet, kort sagt de naturgeografiska förutsättningarna. Han följer dock inte upp denna viktiga aspekt. Mot slutet återknyter Berglund till den inledningsvis presenterade teoretisk-empiriska modellen för 1500-talet. Prövningen av denna faller inte särskilt väl ut. Modellen integreras inte nämnvärt i analysen och kontentan blir närmast att Myrdal/Söderbergs tresektorsmodell inte är applicerbar på undersökningen, eftersom hela den andra sektorn (handel m.m.) inte uppmärksammas av Berglund. van Baths 'konjunkturdeterminism' blir till viss del falsifierad, men har ändå relevans för norrbottniska förhållanden. Oaktat min kritik har Berglund skrivit en avhandling av mycket hög kvalitet som förhoppningsvis kan medverka till en renässans för bebyggelse- och befolkningshistoria med tonvikten på det förindustriella samhället. Det är angeläget, inte minst för att utmana det rådande forskningsläget som är gammalt, om än alltjämt gångbart.

hp-2023-10-22-provpass-3-verb-utan-elf.pdf

Övningskörning

Falu kommun driver boendet Klarbo. Där bor ungdomar i åldrarna 18–21 år som kommit utan föräldrar till Sverige. På Klarbo får de allmänt boendestöd och erbjuds bland annat hjälp med att ta körkort. Personalen fungerar i dessa fall som handledare och övningskörningen sker på deras arbetstid. Boendet har också avtal med en trafikskola om startpaket där det ingår teori, riskutbildning och körlektioner. I fjol bedömde Transportstyrelsen att det i åtminstone fem till tio svenska kommuner förekom så omfattande övningskörningsverksamhet vid boenden för ensamkommande flyktingbarn att det krävde tillstånd enligt lagen om trafikskolor. Myndigheten hävdade också att de varit i kontakt med flera av boendena, som då ska ha upphört med övningskörningsverksamheten. Men det stämmer inte i samtliga fall. Efter det att Transportstyrelsen förra våren genomfört en tillsyn vid Klarbo surnade Falu kommun till. Detta sedan myndigheten i en rapport konstaterat att boendet sysslade med tillståndspliktig förarutbildningsverksamhet enligt lagen om trafikskolor. I rapporten krävde myndigheten att verksamheten utan dröjsmål skulle upphöra. Falu kommun ansåg att det var ett beslut, som gått dem emot, och överklagade. Kommunen nekade också till att verksamheten var yrkesmässig, eftersom den kunde jämföras med ideellt handledarskap så som det till exempel fungerar i en familj. Transportstyrelsen menar att rapporten inte är ett beslut utan ska uppfattas som en bedömning och därför inte kan överklagas. Förvaltningsrätten anser dock att det handlar om ett beslut, som drabbar Klarbo. Därmed ska det gå att överklaga, skriver rätten. Förvaltningsrätten i Falun tar dessutom ställning till om övningskörningsverksamheten på Klarbo är att betrakta som yrkesmässig. Även här går rätten emot Transportstyrelsen och konstaterar att lagtexten inte definierar vad 'yrkesmässig' avser, men att begreppet inom andra områden betyder att pengar byts mot tjänster. Även syftet med och omfattningen av verksamheten har betydelse, menar rätten, som skriver att personer som tidigare har dömts för att utan tillstånd bedriva yrkesmässig trafikskoleverksamhet har tagit betalt för sina tjänster. I dessa fall har syftet varit att tjäna pengar. Rätten säger också att verksamheten på Klarbo är skattefinansierad och därmed finns inget vinstintresse. Inga pengatransaktioner har skett mellan handledare och elev. Domen avslutas: 'Övningskörningen är dessutom inte istället för de lektioner som bedrivs av trafikskola, utan utöver denna verksamhet.'

hp-2023-10-22-provpass-3-verb-utan-elf.pdf

Mindfulnessbaserad kognitiv terapi

Var femte person blir svårt deprimerad vid någon tidpunkt i livet. 20–25 % av alla kvinnor drabbas och 7–12 % av alla män. Efter ett depressionstillfälle löper man 50 % risk att drabbas igen. Efter två eller flera depressioner ökar den risken till 70–80 %. Dessa fakta leder fram till insikten att behovet av återfallsförebyggande terapi är stort. Farmakologisk behandling med antidepressiva SSRI-preparat förebygger återfall, men den förebyggande effekten försvinner snabbt när medicinen tas bort. Därför rekommenderas ofta patienter att medicinera länge om tillgången till psykoterapi är dålig – och det fortsätter den att vara. Två sårbarhetsfaktorer har identifierats vid depression: • lättaktiverade negativa tankar vid nedstämdhet • tendens att hantera nedstämdhet genom att älta. Grunden till MBKT (mindfulnessbaserad kognitiv terapi) ligger i frågorna om vad det är i kognitiv terapi som är förebyggande för återfall i depression och huruvida detta går att plocka ut och använda separat som återfallsprevention. Förebyggande kognitiv terapi hjälper patienten att lösgöra sig från den sorts ältande och de negativa tanke- och känslospiraler som kan leda till depression. Vad är det då som fungerar förebyggande i traditionell kognitiv psykoterapi? Följande brukar nämnas: • decentrering, att förhålla sig till tankar som bara tankar, inte sanningar, och att inte agera ut sina tankar • den metakognitiva förmågan. Just decentrering är centralt i mindfulness; man kan också formulera det som att 'kliva ur autopiloten'. Mindfulness översätts oftast med begreppet medveten närvaro. Inom mindfulnesstraditionen förekommer två begrepp som kastar ljus över vad det är som den deprimerade, liksom i stort sett alla människor, kämpar med. Man tänker sig två olika mentala stilar, 'modes of mind', i mänskligt fungerande som bör befinna sig i harmonisk balans. Dessa i grunden ändamålsenliga strategier benämns 'doing mode' och 'being mode'. 'Doing mode' är ovärderligt vid problemlösning och alldeles nödvändigt för vår överlevnad. Men i vår prestationsinriktade kultur tenderar 'doing mode' att bli alltför dominerande på bekostnad av 'being mode'. Denna överaktivering av 'doing mode' uppstår när vi upplever skillnader i hur vår livssituation faktiskt är och hur vi önskar att den vore. Negativa tankar och känslor aktiveras, liksom invanda strategier för att minska diskrepansen. När detta inte lyckas fortsätter processandet i 'doing mode' och systemet går på rundgång för att finna lösningar. Den subjektiva upplevelsen av 'doing mode' är en ihållande känsla av otillfredsställelse och frustration. Tankarna kretsar kring 'måsten' och 'borden' och att man inte duger som man är. Lösningen antas ligga i att prestera mer på ett eller annat sätt. Tillståndet karaktäriseras av ältande, liksom av en ohälsosam benägenhet att värdera egna upplevelser som bra eller dåliga. 'Being mode' är på många sätt raka motsatsen och kännetecknas av direkt, omedelbart upplevande. 'Being mode' möjliggör en direkt och rik upplevelse av nuet och ett accepterande och tillåtande av det som är. Eftersom 'being mode' inte strävar efter att minska glappen mellan det som är och det som önskas, triggas inte med automatik gamla tanke- och handlingsmönster. Detta gör det lättare att tolerera och vara kvar i smärtsamma känslotillstånd, hanteringsmöjligheterna ökar. När vi under meditation är uppmärksamt närvarande befinner vi oss i 'being mode'. Den stillhet vi då kan uppleva ger en känsla av tillhörighet och trygghet som det är upp till var och en att bestämma betydelsen av. 'Doing mode' och 'being mode' kan liknas vid två olika växlingslägen. Liksom bilen som kontinuerligt byter växlingslägen utifrån vad trafiksituationen kräver, behöver den som är depressiv lära sig att känna igen och byta mentala växlar. Vid potentiella återfall ligger lösningen i att känna igen och frigöra sig från 'doing mode'; mindfulnessmeditationen tillhandahåller således både en metod för att öka medvetenheten om dessa växellägen och en alternativ växel att slå över till. Man utgår från en multifaktoriell förklaringsmodell där den första depressionen ofta utlöses av negativa livshändelser, vanligen kopplade till förlust och separation. Det depressiva tillståndet karaktäriseras av ett samspel av negativa tankar, känslor, kroppsupplevelser och beteenden, vilket vidmakthåller och förstärker tillståndet. Efter tillfrisknandet kvarstår en inlärd association mellan låg sinnesstämning och negativt tänkande vilket ger en emotionell sårbarhet för nedstämdhet. Kopplingen mellan naturlig nedstämdhet och negativa tankar aktiveras lätt även när personen mår bra igen. Detta innebär att naturlig nedstämdhet 'triggar igång' negativa tankar vilket gör att depressionen återkommer. Varje depression ökar risken för ny depression. De psykologiska processer som genererar depression blir alltmer autonoma. Depressionerna blir med tiden allt mindre kopplade till yttre livshändelser – processen blir alltmer automatiserad. Jon Kabat-Zinn, verksam vid University of Massachusetts Medical School, utformade ett program kallat Mindfulness-based Stress Reduction. Det är ett åtta veckor långt program som hjälper patienten att förhålla sig till den stress som smärta eller sjukdom i sig genererar. Det MBKT-program som skapats och bedrivs av psykologen Eva Hedenstedt i Umeå följer Kabat-Zinns modell men är något utvidgat och förlängt. Gruppen består av 8–12 deltagare. Patienter som ingår i gruppen kan inte befinna sig i akut kris, vara suicidala, ha ett aktivt missbruk eller ha obearbetade trauman bakom sig. Patienter som har endast en enstaka depression bakom sig exkluderas. Programmets inledande sessioner handlar om att öva uppmärksamhet i nuet medan den senare delen av programmet mer handlar om acceptans. Programmet avslutas med att man utarbetar en individuell återfallsförebyggande plan. MBKT har utvärderats i en randomiserad multicenterstudie, innefattande 145 patienter med tidigare diagnos 'egentlig depression', som mått bra de senaste tre månaderna. Patienterna följdes i 14 månader. I referensgruppen, som bestod av patienter som fått sedvanlig behandling, låg återfallsfrekvensen på 66 % medan den för dem som fått MBKT låg på 37 %. Hos patienter med fler än tre tidigare depressioner halverades återfallsfrekvensen. Skillnaderna är signifikanta. Något oväntat framgick ingen skillnad hos patienter med endast två tidigare depressioner som fått MBKT jämfört med referensgruppen. En hypotes är att patienter med endast två tidigare depressioner är upptagna av att bearbeta de negativa levnadshändelser som utlöst depression och att MBKT därför inte är vad de i första hand behöver. För de som haft tre eller flera depressioner kan man tänka sig att de återkommande depressionerna är mer automatiserade reaktioner, och då svarar MBKT väl mot patientens behov.

hp-2023-10-22-provpass-3-verb-utan-elf.pdf

Universitetets idé

Universitetet är den av våra samhällsinstitutioner som åtnjuter högst förtroende hos allmänheten. Idag är högskolan en av de största statliga sektorerna med över 70 000 anställda och hundratusentals studenter. Förhoppningarna som knyts till forskningens och den högre utbildningens bastioner är skyhöga. De förväntas förmedla och frambringa avancerad kunskap, vara motorer i en regional och nationell ekonomi, tjäna som kritiska instanser och forum för nytänkande. Världen över satsas det följaktligen enorma belopp varje år på universitet. Ändå tornar orons moln upp sig. Det finns starka röster, rentav i styrelser för vårt lands största lärosäten, som vill snäva in universitetens uppdrag genom att förvandla dem till lokaler för lönsamma patentmakare. Samtidigt hotar ett än mer radikalt ifrågasättande. En motrörelse, anförd av världens allra mäktigaste, underkänner rationell argumentation och själva den vetenskapliga metoden. I ett postfaktiskt tillstånd har universitetet ingen uppgift. Eller också är det just i ett sådant tillstånd som universiteten behövs som mest. Om så är fallet handlar det inte bara om att slipa argumenten för förnuft och vetenskap, utan om att formulera övertygande argument för universitetets mål och mening. Kan det vara så att universitetet alltför länge har tagit sig självt – sin uppgift, sin status, sin finansiering – för givet? Att det har varit alltför omhuldat och välförsett för att behöva rättfärdiga sin existens? Den som anfäktas av sådant tvivel kan söka stöd i den rikhaltiga akademiska reflexionslitteraturen. Här finns många insikter att hämta. Historiskt sett växte denna genre fram under det sena 1700-talet, en period när universitetet av upplysningsfilosofer, naturforskare och andra progressiva krafter dömdes ut som en sömnig och antikverad inrättning. Men i stället för att helt lägga ned den medeltida lärdomsanstalten – det var ett alternativ som faktiskt övervägdes – fanns det ett antal tänkare, huvudsakligen tyskar, som föresatte sig att omdefiniera universitetets grunduppdrag. Enligt dem skulle universitetet hädanefter inte bara vidareföra de gamla sanningarna; det skulle frambringa nya. Här föddes det moderna universitetet. Redan från början fanns det olika uppfattningar om hur det skulle utformas, och diskussionen har fortsatt sedan dess. I Universitetets idé har idéhistorikern Thomas Karlsohn fångat denna fortlöpande reflexion i 16 nyckeltexter från de senaste tvåhundra åren. Karlsohn står själv för urval och översättning, och har därtill skrivit en lång och kunskapsrik introduktion till universitetet och dess historia. Karlsohn har hämtat sina källtexter ur de två tongivande intellektuella traditionerna på området, den tyska och den anglosaxiska. Eftersom de nyare texterna, direkt eller indirekt, refererar till de äldre blir antologin också till ett långt samtal som spänner över epokerna. Det är fascinerande att följa hur universitetets kardinalfrågor ständigt återkommer, samtidigt som varje tid har sina speciella problem. Urvalet är alltså välmotiverat men innebär också en begränsning. Romanska röster, från José Ortega y Gasset till Jacques Derrida, får vi exempelvis inte ta del av. Antologin inleds med två urtexter från 1800-talet: Wilhelm von Humboldts 'Om den inre och yttre organisationen av de högre vetenskapliga läroanstalterna i Berlin' (1808/1810) och John Henry Newmans 'Idén om ett universitet' (1852). Humboldts memorandum har kallats för det mest diskuterade dokumentet i universitetets historia. I denna korta text satte Humboldt sina akademiska principer på pränt. Universitetet ska vara en plats där vetenskapen i dess djupaste, vidaste och renaste mening har sin hemvist, menade Humboldt. Det innebar att universitetets centrala uppgifter måste vara forskning och bildning, inte endast kunskapstradering och yrkesutbildning. Därutöver framhävde han nödvändigheten av akademisk frihet och föreningen av forskning och undervisning. Den anglosaxiska traditionen har löpt i delvis andra spår. Den har sitt ursprung i kyrkomannen Newmans idéer. Universitetet utgör, skrev han, 'en plats för undervisning om den universella kunskapen'. I likhet med Humboldt tog han parti för bildningen och studiet av klassiska texter. I motsats till den tyska traditionen saknades det dock hos honom en elaborerad tanke om forskningens roll i kunskapens dynamik. Inte heller drog Newman i härnad för den akademiska friheten. För honom var kunskapstillägnelsens fostrande och formande aspekt överordnad. Newmans betydelse består i att han lade grunden för den tradition av liberal education som så länge har varit ett viktigt inslag i högre utbildning i framför allt Nordamerika. Med detta förstås de breda inledande studier som föregår specialisering och yrkesinriktning och i stället har som syfte att främja intellektuell mognad och personlighetsdaning. Vad detta innebär mer precist, och hur denna bildningsmission ska kombineras med universitetets andra uppdrag, har varit föremål för omfattande diskussioner under mer än hundra år. Att det har rört sig om meningsutbyten kan två exempel illustrera. År 1930 pläderade Abraham Flexner för att universitetet skulle vara en institution med det rena sanningssökandet i högsätet. Drygt tre decennier senare, 1963, menade Berkeley-rektorn Clark Kerr att Flexners vision var överspelad och att efterkrigstidens massuniversitet bäst beskrevs som ett antal löst sammanfogade enheter med olika funktioner – ett 'multiversitet'. En annan stridsfråga har gällt själva innebörden av liberal education, i synnerhet under det 'culture war' som tog sin början under 1980-talet. Allan Bloom förordade fördjupade studier av en begränsad uppsättning hallstämplade västerländska klassiker. Han fick mothugg av en annan filosof, Martha Nussbaum. Hon argumenterade för att pensumet måste breddas och att en förmåga att leva sig in i det främmande var avgörande för en allsidig medborgerlig fostran. Frågan är om vi redan nu kan få en skymt av framtidens universitet. Kanske är det inte alls den amerikanska eller den europeiska utvecklingen som kommer att bli den mest angelägna att följa. Antologin The transnational politics of higher education öppnar ett vidare perspektiv. Ett grundbudskap i den boken är att universitet världen över har dragits in i den globala konkurrensen. Det har underlättat studentutbyte, stimulerat forskningssamarbete och drivit på den vetenskapliga produktiviteten. På samma gång har universiteten blivit kraftcentraler i en innovationsdriven ekonomi. Ämnen och kunskapsfält som inte anses kunna bidra till den ekonomiska tillväxten för en alltmer tynande tillvaro. Det finns tendenser som är än mer bekymmersamma. Några av de mest framgångsrika universiteten har kunnat frodas i djupt auktoritära stater, som Ulrika Björkstén nyligen skildrade i en serie avslöjande reportage i radions Vetandets värld. Nanyang Technological University i Singapore och King Abdullah University of Science and Technology i Saudiarabien är bara två exempel på lärosäten som de senaste åren har klättrat snabbt på de internationella rankningslistorna. Där triumferar den hårda upplysningens teknisk-instrumentella nytta över den mjuka upplysningens demokratiska och humanitära värden. Och det kan mycket väl vara där som det tjugoförsta århundradets idé om universitetet tar form i detta nu.

hp-2023-10-22-provpass-5-verb_utan-elf.pdf

Tre sekunders minne

Den 12 juni på eftermiddagen avled guldfisken Gunnar efter ett förhållandevis långt och enformigt liv. Ensam i en liten vattenfylld glaskula, ibland var det mörkt utanför, ibland ljust, ibland kom några matkorn nedsinglande.* Vilket ömkligt liv! Det hände att jag blev stående framför glaskulan och tittade in i Gunnars uttryckslösa ögon, innan han gjorde en snabb sväng för att se om något hunnit hända på andra sidan. Vilken meningslöshet! Men Matti, Gunnars andlige far, försäkrade att Gunnar inte led eftersom han, liksom alla guldfiskar, endast hade tre sekunders minne. Tre sekunder! Hur avundsvärd var han inte! Ständigt nya upptäckter, nytt mörker och nytt ljus! Vilken överraskning när de tre matkornen plötsligt kom neddalande! Nu var Gunnar emellertid död och låg och flöt upp och ned i glaskulan. Matti lät förstämd i telefonen. Han hade en liten kista på limning i källaren. Det han nu tyckte kändes mest plågsamt var tanken på Gunnars torftiga liv, trots tresekundersminnet. Hur han varje morgon med något slags glad förväntan simmat emot honom, när han närmade sig med de tre kornen. Gunnar väntade på honom! Han hade bara honom. Nu var Gunnar död och i det närmaste begraven. Det kändes mycket vemodigt. Han hade förlorat en vän. Farväl Gunnar! I minnet Du lever Du finns alltid kvar I minnet vi ser Dig Precis som Du var * Högst tre om dagen, annars åt han ihjäl sig.

hp-2023-10-22-provpass-5-verb_utan-elf.pdf

Flickboken och yrkeslivet

Vuxna har länge använt litteratur för att roa och inspirera, bilda eller avskräcka den yngre generationen. Skildringar av yrkesdrömmar och faktiskt förvärvsarbete har därför utgjort en självklar del av ungdomslitteraturen. I studien Till arbetet! Yrkesdrömmar och arbetsliv i flickboken 1920–65 (2017) undersöker Birgitta Theander hur dessa drömmar och arbeten gestaltas i flickboken. Theander disputerade 2006 på en kvantitativ motivstudie om flickboken i Sverige 1945–1965. Syftet med avhandlingen var att visa på genrens bredd och bestrida föreställningar om flickboken som insmickrande och misogyn. Avhandlingen visade att flickböckerna var fyllda av aktiva och ofta också yrkesarbetande subjekt. I Till arbetet! har Theander återvänt till flickbokens förvärvsarbetande unga kvinnor i syfte att visa att intresset för yrkesliv var typiskt även före efterkrigstiden. Till arbetet! består av två delar. Den första utgör två tredjedelar av studien och är tematiskt upplagd. Nedslag görs i många olika yrken; här finns allt från sjuksköterskor och lärarinnor till missionärer och keramiker. Theander visar ofta på intressanta utvecklingslinjer i hur gestaltningen av olika yrken förändras, till exempel hur barnavårdsskildringar går från tyskinspirerade kindergarten och barnkrubbor till barnkolonier, daghem och lekskolor. Särskilt tankeväckande i detta sammanhang är att se hur nära sin samtid flickboken ständigt befinner sig. Protagonisterna går med i försvarsorganisationen Blå stjärnan på 1940-talet, blir fotomodeller på 1950-talet för att sedan bli alltmer villrådiga och håglösa på 1960-talet. I den andra delen söker Theander ge en mer övergripande bild av flickbokens yrkesskildringar genom att sammanfatta sina iakttagelser. Hon redogör för yrkesromanen som genre och diskuterar vilka personliga egenskaper som premierats i arbetsskildringar från olika tider. Hon närmar sig även en definition av arbetets funktion i flickbokens uppväxtskildringar. Efter den verkliga kavalkad av yrken som den första delen presenterat är det bra att få alla de spridda iakttagelserna samlade i ett större sammanhang. De fördelar som finns med kvantitativa studier blir tydliga. Yttranden som med ett mindre undersökningsmaterial hade riskerat att framstå som generaliseringar blir här sanningar om genren. De två delarna kompletterar varandra på ett bra sätt. För den student eller forskare som vill fördjupa sig i ett specifikt yrkesmotiv eller flickboksförfattarskap är den första delen en guldgruva. För den som är på jakt efter referenser utgör den andra delen en bra källa. Genom att läsa Till arbetet! kan man bespara sig många timmars letande i bibliotekens magasin. Jag kan inte annat än imponeras av det arbete som ligger bakom att hitta alla dessa arbetsskildringar. Jag tänker mig att de flesta humanister som idag använder sig av en kvantitativ metod arbetar med digitaliserat material, vilket gör det betydligt enklare att hitta specifika motiv. Till arbetet! innehåller en förteckning över primärmaterialet, vilket är till god hjälp under läsningen, särskilt om man vill veta vilka böcker som är översatta. Ibland saknas nämligen uppgift i den löpande texten om huruvida det analyserade verket är en översättning eller ej, och när originalupplagan i så fall gavs ut. Många gånger har tio–tjugo år passerat mellan originalet och den svenska utgåvan. Eftersom ett delsyfte i Till arbetet! är att genom flickboken undersöka "flickors och kvinnors tankegångar och ideal" under olika decennier, hade det emellertid varit klokare att enbart diskutera svenska originalutgåvor. Till exempel framhåller Theander att ett moderlighetsideal framträder i flickboken under 1930-talet och att antalet flickböcker med protagonister som är förtjusta i barn således ökar under detta decennium. Ökningen förklaras med hänvisning till samtida antimoderna strömningar. Ingenstans i den löpande texten står det emellertid hur många av dessa flickböcker som översatts från andra språk samt när originalutgåvan i så fall publicerats. Theanders undersökning är trevligt skriven och tonen sympatisk, men den dras likväl med problem. Samtidigt som Theander säger sig vilja slå hål på äldre vanföreställningar om flickboken, reproducerar hon fördomar om andra genrer. Till exempel skriver hon: "i pojkböckerna tycks våldsamma äventyr ha varit regel och ha uppfyllt böckerna till brädden". Den bilden av pojkboken är hämtad från samma forskning som beskrivit flickbokens flickor som passiva, det vill säga den forskning som Theander polemiserar mot. Mer samtida pojkboksforskning har visat att litteratur för pojkar rymmer såväl äventyr som vardag. Yrkesskildringar och yrkesdrömmar är en viktig del också av den litteraturens motivsfär. Vidare generaliserar Theander om vuxenlitteraturen. Hon skriver: "Rent allmänt tycks vuxenromaner inte ha fokuserat på kvinnors yrkesarbete." Sedan står det: "Arbete förekom, men skildrades sällan i detalj." Jag frågar mig om det inte snarare är så att kvinnors arbete stått i fokus i en stor del av undersökningsperiodens skönlitteratur, inte minst den som skrivits av kvinnor? Västvärldens 1900-talsromaner är fyllda av kvinnliga författare, journalister och konstnärer eller för den delen fabriksarbeterskor, kontorsflickor och prostituerade. Vi hittar uttömmande skildringar av kvinnors arbete i klassiker av författare som Elin Wägner, Moa Martinson och Birgitta Trotzig. Inom mer populärkulturell litteratur utvecklas verk om kontorsflickor mer eller mindre till en egen genre kring andra världskriget. Nu ingår ju varken pojkböcker eller vuxenromaner i studiens primärmaterial, men det finns en genomgående tendens att plocka slutsatser eller citat kring specifika ämnen från tidigare forskning och använda dem för att säga något om litteraturens allmänna tillstånd. I Till arbetet! finns även en benägenhet att blanda äpplen och päron. Theander frågar sig till exempel hur den yrkesarbetande unga kvinnan gestaltades i veckopressen. Därefter hänvisar hon till en studie av 1950-talets Året Runt och jämför tidskriften med flickboken. Det visar sig att Året Runt, till skillnad från flickboken, främst skriver om hemmafruar. Samma år som 18 av 59 flickböcker har huvudpersoner som förvärvsarbetar pryds enbart ett av 52 nummer av tidskriften av en yrkesarbetande kvinna. Theander använder denna iakttagelse som argument för flickbokens betydelse: "Man undrar varifrån de unga flickorna skulle fått sin inspiration att satsa på yrkesarbete om inte flickböckerna hade funnits". Eftersom Året Runt var en familjetidning riktad till just hemmafruar är det emellertid föga förvånande att dessa står i fokus. Ser man till samtida tidskrifter riktade till en annan publik blir bilden en helt annan. Jag har själv undersökt två årgångar av Damernas värld från sent 1940-tal och då förvånats över hur progressivt magasinet var. Artiklarna om yrkesarbetande kvinnor var många och där fanns även en pågående diskussion om mannens roll i hemmet. Innehållet låg överlag nära flickbokens motivsfär så som den beskrivs av Theander. Bristerna till trots vill jag avslutningsvis återigen poängtera att Till arbetet! utgör ett värdefullt bidrag till flickboksforskningen. Studien är rik på uppslag och det är svårt att inte ryckas med av Theanders stora entusiasm inför sitt material.

hp-2023-10-22-provpass-5-verb_utan-elf.pdf

Krig och fred i myrornas värld

De flesta stora myrstackar är resultatet av ett grovt bedrägeri. Allting börjar med att en ung, befruktad skogsmyredrottning ger sig ut på jakt efter ett eget hem. Hon kan inte själv bygga en stack för sig och sina framtida larver. I stället smyger hon diskret runt vid ett bo som tillhör en annan art, av undersläktet slavmyror. När hon stöter på en slavmyra uppstår handgemäng, och eftersom drottningen är mer än dubbelt så stor brottar hon lätt ner slavmyran. Varje gång hon möter en myra av den andra arten tar hon upp lite av dess lukt. Till sist luktar hon så mycket slavmyra att hon kan ta sig in i deras bo. Där lyckas hon manipulera arbetarna att tro att hon är en av dem och får dem att börja tjäna henne. Samtidigt skriver slavmyrorna under sin egen dödsdom, eftersom stacken snart fylls upp av skogsmyrelarver. Slavmyrorna trängs sakta men säkert ut ur sitt eget bo. Skogsmyredrottningens döttrar bygger vidare på stacken och skapar sin egen gemensamma stackdoft. Om en myra som doftar annorlunda förirrar sig hit blir den raskt avrättad. Stackens invånare upprättar ett revir som de försvarar stenhårt mot andra stackar. Men vissa myror löser saken på ett mer diplomatiskt sätt. I schweiziska Jurabergen har forskare upptäckt att miljontals myror har gått samman i en väldig union, en superkoloni, och behandlar varandra som systrar fastän de är helt obesläktade. När arbetare från två stackar möts börjar de inte slåss utan stryker varandra vänligt med antennerna, och den ena matar gärna den andra. Här behöver en ny drottning inte mygla sig in i ett slavmyrebo, för hon är välkommen att flytta in i vilken stack som helst i superkolonin. En enda stack kan hysa över tusen drottningar. Att samarbeta fredligt över släktgränserna utan omedelbar egen vinning brukar annars lyftas fram som något unikt för människan. Att myror gör det ifrågasätter evolutionens grundlagar − att var och en bara kämpar för att föra sina egna gener vidare. Den schweiziska arten som bildar superkolonier, hårig skogsmyra, finns även i Finland. Där finns dessutom en lång myrforskartradition. På forskningsstationen i Tvärminne, tio mil väster om Helsingfors, har samma myrstackar studerats sedan 1960-talet. I en stor labbsal arbetar ett myller av myrforskare sida vid sida. På hyllor längs väggarna står fyrkantiga plastlådor, alla fulla med myror som ilar hit och dit. Jason Rissanen sitter djupt koncentrerad vid en bondbönsplanta full av ljusgröna bladlöss. Längs stjälken klättrar också små svarta myror som mjölkar bladlössen på växtsaft genom att kittla dem. Det som inte syns är att plantan försvarar sig mot bladlössen med hjälp av gifter. Jason Rissanen förklarar att myrorna verkar använda de här gifterna som medicin när de själva drabbas av infektioner. Det skulle i så fall inte vara första gången som så sker. Förra året upptäckte schweiziska myrforskare att en blandning av kåda och myrsyra som myrorna framställer är ett effektivt medel för att hålla ägg och puppor rena från svampinfektioner. Labbet ligger granne med verkligheten. Huvudforskare Jonna Kulmuni tar oss med ut i skogen utanför stationen, till stackarna hon följer som tredje generationens myrforskare. Vi behöver inte gå länge förrän vi står framför den första superkolonin. Den liknar en vanlig, lite knölig myrstack, men den är en del av ett unionsbygge, förklarar Jonna Kulmuni. − Om man hittar myrstackar inom 100 meters radie från varandra kan man vara ganska säker på att de ingår i en superkoloni. Annars skulle de aldrig tolerera att ha varandra så nära. Här har vi dessutom kollat dem genetiskt, så vi vet att de hör ihop. Jonna Kulmuni visar hur myrstigarna går från stack till stack. Myrkollektivet rör sig mellan stackarna som mellan olika rum i sitt hem. En nykläckt drottning behöver inte flyga i väg för att para sig, utan kan stanna kvar i stacken och hitta en hanne. Hon har goda chanser att hitta någon som inte är hennes egen bror, eftersom det finns många drottningar i stacken. Men varför tillåter den första drottningen att det kommer fler? Hos många myrarter dödas den nya drottningen, för på så sätt får urdrottningen större chanser att sprida sina gener. Hur kan de här skogsmyrorna ha hittat en mer fredlig väg? Är de på väg mot ett altruistiskt samhällsbygge? De schweiziska myrforskarna har ingen romantisk bild av det fredliga unionsbygget. − Vi tror inte att systemet är stabilt. Kanske varar de här unionerna i 100 år, kanske i 100 000, ingen vet, men troligen inte i miljoner år. Om ett beteende inte hjälper dig eller dina nära släktingar så överlever det inte i längden. Det gäller för alla organismer, säger professor Laurent Keller vid universitetet i Lausanne på telefon. Superkolonimyrorna riskerar dessutom inavelsproblem. Det har Jonna Kulmuni och hennes kolleger upptäckt i genetiska studier. Ett friare kärleksliv med många drottningar gör att inte alla i stacken är systrar, men de flesta är ändå släkt, eftersom drottningarna parar sig hemmavid i stället för att flyga i väg och träffa hannar från andra stackar. Detta till skillnad från myrstackar med endast en drottning, där alla är avkommor till samma drottning och den främmande hanne som hon träffade. Men forskarna har också sett att myrorna kanske håller på att lösa detta på ett kreativt sätt: genom att para sig med andra arter. Problemen med ett fritt kärleksliv skulle i så fall lösas med ett ännu mer lössläppt kärleksliv – över artgränserna. Alla myror i stacken framför oss är hybrider mellan nordskogsmyra och kal skogsmyra, berättar Jonna Kulmuni. Detta ställer begreppet "art" på ända. I skolan fick man lära sig att om en häst och en åsna parar sig blir deras avkomma en mulåsna som är steril, och därför är hästen och åsnan olika arter. Men myrhybriderna är fertila. De senaste decennierna har forskare kunnat titta på många arters arvsmassa i detalj, och plötsligt blir det tydligt att korsningar över artgränserna är mycket vanligare än man tidigare trott. Ibland leder det till sterila avkommor men inte alltid. En hybrid kan också vara bättre anpassad till sin miljö än föräldraarterna och ge upphov till en ny art. Eller så kan hybriden para sig med förälderarten och komma med en injektion av nya gener. Ungefär som när neandertalgener blandades in i våra Homo sapiens-gener. Men vad blir i så fall kvar av begreppet art, om man inte längre kan luta sig mot den gamla skolboksregeln? Svaret är nog att gränserna mellan olika arter har blivit mer och mer otydliga sedan Linnés tid, i takt med att vår kunskap har ökat. Evolution och artbildning är ständigt pågående processer. Hybridiseringen skulle alltså kunna vara en framgångsrik strategi i längden, eftersom myrorna på så sätt kan få in ny arvsmassa. Att hybridmyrorna framför oss är så väl kartlagda beror förstås på att de bor granne med en forskningsstation, men även på många andra platser som Jonna och hennes kolleger studerat har det visat sig att hybrider är mycket vanliga. Det nya är att vi kan se det i detalj. − Vi kan inte veta om det här är början till slutet för en art, födelsen av en ny eller bara lite genetiskt inflöde. Men det är väldigt spännande att se artbildning medan den pågår, säger Jonna Kulmuni.

hp-2024-04-13-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Vesiklars betydelse

De blodkärlsinflammationer som kallas vaskuliter leder oftast till ett relativt milt sjukdomsförlopp, men de kan i vissa fall vara livshotande. Denna ovanliga grupp av autoimmuna sjukdomar brukar behandlas med kortison och olika typer av cellhämmande läkemedel, men kanske kan ny kunskap om vesiklar öppna nya möjligheter. – Genom att blockera vesiklarnas aktivitet har vi sett att inflammationsprocessen bromsas upp, säger Maria Mossberg, forskare vid Lunds universitet. I sin forskning har Maria Mossberg, som också arbetar som barnläkare vid Skånes universitetssjukhus i Lund, kunnat visa att vesiklar kan sprida inflammationen vidare i kroppen. – Kroppens immunceller skickar iväg vesiklarna i blodcirkulationen, och dessa fungerar då som budbärare och signalerar till övriga delar av kroppen att dra igång immunförsvaret. För att studera vesiklarnas effekt odlade Maria Mossberg i ett laboratorium celler från blodkärl och fäste dem på ett konstgjort blodkärl. Blodplasma från människor med vaskulit passerade genom dessa blodkärl och cellerna producerade då fler vesiklar. Hon identifierade också receptorer, mottagare, på vesiklarnas yta. – När vi tillförde substanser för att blockera vesiklarnas receptorer bildades färre vesiklar och den inflammatoriska processen bromsades upp, förklarar Maria Mossberg. Substanserna som hon har testat är läkemedel som redan används vid andra sjukdomar. – Det krävs mer forskning för att ytterligare studera effekt och säkerhet, men det skulle kunna bli ett nytt sätt att behandla vaskulitsjukdomar, säger hon. Vesiklar finns normalt i kroppen och är inblandade i kommunikation och transporter inom och mellan celler. De kan också fungera som sopbilar och frakta ut avfall från cellen. Gemensamt för dem alla är att de skapas genom en avknoppning av cellmembranet. Innehållet kan dock vara olika; cellen vill bli av med något (ett slags rengöring), eller så vill den sprida något till en annan cell. – För cellen är det ett sätt att överleva. Maria Mossberg beskriver vesiklarna som en joker i kroppen. Forskarna har känt till dem länge, men de är väldigt små och svåra att mäta, så kunskapen om dem är liten. – Allteftersom den tekniska utrustningen blir bättre får vi också mer kunskap om dem. På flera håll pågår nu forskning om vesiklar och hur dessa är inblandade i bland annat cancersjukdomar och hiv. Fredrik Hed

hp-2024-04-13-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Skogsbruk på villovägar

Skogsindustrins företrädare framhåller ofta att svenskt skogsbruk är miljövänligt och bedrivs på ett ekologiskt hållbart sätt. Detta trots att den naturhänsyn som tas i skogsbruket är starkt fragmenterad med endast spridda hänsynsträd kvarlämnade på hyggen, små hänsynsytor och till viss del frivilligt avsatt areal (inte officiellt kvalitetssäkrad). Ett sådant skogsbruk är inte långsiktigt hållbart utan tvärtom starkt utarmande. Något som bekräftas av forskningen, som entydigt visat att många hotade skogslevande arter behöver större sammanhängande naturskogar med naturliga störningar. Skogsbrukets påverkan genom avverkning av naturskogar och miljöer för missgynnade och hotade arter minskar våra skogars biologiska mångfald. Dessutom sker avverkningen ofta ända inpå nyckelbiotoper och naturreservat, trots att skyddszoner behövs för att motverka de "kanteffekter" som kan uppstå intill hyggen. Att vissa arter gynnas av att små hänsynsytor och hänsynsträd lämnas är självklart och inget bevis på ett hållbart skogsbruk. Den kritiska frågan är istället hur den långsiktiga överlevnaden för de hotade och missgynnade arterna ser ut vid olika skogsbruksmodeller. I Sverige saknas till stor del forskning på detta område. Detta gäller framför allt i de södra delarna av landet, där läget är särskilt allvarligt då många hotade arter endast finns kvar i små fragmenterade populationer. Teoretiska modeller och empiriska fakta visar att den starkt fragmenterade hänsynen i dagens skogsbruk är sämre på att bevara den biologiska mångfalden än modeller med mer koncentrerad hänsyn. Forskning har dessutom visat att hänsynsnivån i svenskt skogsbruk är alltför låg, vilket gäller även för det certifierade skogsbruket. Grunden för dagens skogsbruk, "den svenska skogsbruksmodellen", lades år 1975. Då lagstiftades det om att storskaligt skogsbruk ska bedrivas i nästan alla våra skogar, samtidigt som en generell hänsyn ska tas till enstaka träd och vissa naturmiljöer. Under 1990-talet förstärktes modellen genom politiska beslut och genom frivilliga miljömärkningssystem (FSC och PEFC). Större delen av de skogar som omger oss och som kommer att växa upp är präglade av denna storskaliga modell med kalhyggesskogsbruk och en mycket schablonartad naturhänsyn. Dagens skogslandskap styrs i stort sett enbart av skogsindustrin, den gamla skogsvårdslagstiftningen och av myndigheten Skogsstyrelsen. Målet med skogspolitiken är hög virkesproduktion samtidigt som den biologiska mångfalden ska bevaras. Den svenska modellen antogs dock utan vetenskaplig grund och bygger på att hänsynen till naturen ska ske på frivillig bas. Virkesproduktionen däremot styrs genom tydligare lagkrav. Påståendena att modellen ur miljösynpunkt har fungerat kan nog ses som ett önsketänkande och en politisk förhoppning. En starkt bidragande orsak är skogsindustrins krav på ett rationellt skogsbruk med stora arealer "industriskogar" anpassade till pappersindustrins behov. Detta står i motsatsförhållande till bevarandet av biologiskt rika skogar. Det är illa att modellen antogs utan vetenskaplig grund. Än värre är att det under den långa tid modellen funnits inte har bedrivits någon omfattande forskning eller miljöövervakning av dess effekter på naturen. Den forskning som trots allt har gjorts visar dock, i likhet med miljömässiga expertbedömningar och utvärderingar av situationen för den biologiska mångfalden, att det råder en allvarlig utarmningssituation. Över 2 000 skogsarter är rödlistade eller saknar gynnsam bevarandestatus. Många värdefulla naturskogsmiljöer är hotade och minskande. Särskilt allvarligt är det för många av de skogsnaturtyperhenom som finns utpekade i EU:s naturvårdsdirektiv. Skogsavverkningar gör att de nu minskar i areal trots att detta står i strid med EU:s miljölagstiftning. I en av Sveriges lantbruksuniversitet och forskningsinstitutet Skogforsk nyligen publicerad sammanställning av forskning kring skogsbrukets effekter framkommer att det svenska skogsbruket är utarmande och att dagens schablonartade hänsyn är alltför bristfällig. Det går inte att med de skogsbruksmetoder som används idag klara miljömålen och kraven på bevarande av skogens biologiska mångfald. Trots detta har utvärderingen tagits till intäkt, av exempelvis skogsnäringen, för att den svenska modellen fungerar då den visar att vissa skogslevande arter klarar skogsbruket. Att en stor mängd arter missgynnas och hotas och att det saknas långsiktig forskning talar man dock tyst om. Istället fortsätter man att måla upp en bild av svenskt skogsbruk som hållbart och ett internationellt föredöme. En verklighetsbild som växt sig stark genom bland annat en stark kollegialitet. För att det svenska skogsbruket ska bli långsiktigt hållbart anser vi att det måste förändras i grunden, samtidigt som avverkningstrycket på skogslandskapet måste minska. Ett nytt skogsbruk, varierat och byggt på metoder och inriktningar som präglas av en stark och specifik artinriktad miljöhänsyn, måste utvecklas och införas. Arealen produktiv skogsmark som långsiktigt används enbart för naturvård måste öka betydligt, särskilt nedan fjällskogarna. En omfattande naturvårdsinriktad forskning och en nationell miljöövervakning måste upprättas i syfte att övervaka och utvärdera skogsbrukets effekter. Det gäller inte minst vad som händer med de rödlistade arterna; idag kan vi för de flesta bara använda expertbedömningar. Skogsnäringen har haft över 40 år på sig och ännu inte lyckats nå ett hållbart skogsbruk. Istället har man skapat ett biologiskt starkt fragmenterat skogslandskap. I den konsekvensanalys (SKA 15) som Skogsstyrelsen tagit fram redovisas en än mer biologiskt skrämmande framtid med sänkta avverkningsåldrar och ökad areal med täta granplanteringar. Det brukade skogslandskapet verkar bli alltmer ensartat i framtiden. Skog över 80 år kommer att saknas utanför reservat, åtminstone i södra Sverige. De täta virkesplantagerna gör också att bär- och svamprik skog blir en bristvara. Det är dags att skogsindustrins monopol i skogen bryts upp och att ett gemensamt samhällsansvar tas för vår skog, vår gemensamma naturresurs. Detta genom att naturvårdens företrädare, miljölagstiftningen och Naturvårdsverket ges ett betydligt större inflytande över skogen än vad man har idag. De sista kvarvarande skogarna med höga naturvärden måste bevaras, arterna skyddas och skogslandskapet restaureras. Michael Nilsson, Sven G Nilsson, Per Petersson

hp-2024-04-13-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Det finns ett hem dit stormens brus

Jag var ju inte precis van att ha slips så det kändes ju. Trångt. Som om morsan försökt knyta helt halsen av mig för att stoppa alla svärorden från att komma ut just idag. Och nysvartkostymen också. En med kuddar inuti som skulle vara axelbreda och fylla ut tomtyget lite. En kostym att växa i, med upplagda byxor. Att ha till konfirmationen min, sen i sommar, också. Så. Fast det var bara februari och jag var inte precis på god fot med nån gud, för min morfar var död. Men hon satt där i kapellet, morsan, på första bänk och rättade till filten över mormor, och dalta, fast tanten skulle ha haft det bättre om hon fått stanna på sjukhemmet över det hela. Inte sådär bli utdragen genom snön för att sitta med rullstolen i mittgången och inte förstå vem som. Vad som. Att det ju var morfar. I lådan där frammanför henne nu. En Arnt Adolf Moström, pojken från Vargträsk. Han som mormor slösat bort sig på, som morsan sa. En som la hela förtjänsten från sin första vinter i skogen på en svartblank nygitarr, skokrämsgitarren kallad, och for runt med den på varenda dans och missionsmöte som fanns. Och förbannat trångt i halsen är det. Nästan en gråtklump. Som när jag var en lillunge bara. Och jävla skit som, för alltihop. Och för morsan som, sådär hur hon håller på. Torkar med vitnäsduken där underläppen mormors hänger lite, som på en häst nästan. Jo. Morsan torkar hela hakan denna. Duttar på. Och daltar. Så. Men dirigerar minsann också. Inte ens farsan fick ha bruna skor idag, fast de svarta var: – Lika små nu som vid bröllope! Enligt honom. Nej. Det ska vara. Som gitarrsvart. Fast alla vet att hon tycker bättre om cerise själv. Noga. Fast ingen jävel ser oss. Utom han därframme och hon, morfars flamma, därbak. Vi är inga här, utom dom, och familjen. Hela familjen i och för sig, för moster Iris är utsläppt från dårhuset också. Farsan och jag var till Ume och hämta hem henne i morse. Och jag fick ta mig väntrumskaffe i en vit plastmugg och nyåkerskakor, medan farsan stod invid glasluckan och förklara, först för en, och sedan för nästa kärring som blev inringd av den första på nåt vis. Men dagpermission ändå. Ett okej till slut. Och farsan fick skriva på papper innan vi kunde åka också. Lånepapper sådär. Vi har henne till klockan sju. Min mosters hår har lång ljus utväxt innerst, men mest är det färgat rödbrunt och flätat som på en flicka, i två flätor. Hon har en stor blåmönstrad ylletröja under den prassliga sommarkappan i bilen, men sedan svart linne och svarta byxor bara, i kapellet. Inte någon kjol eller nåt som morsan. Ingen bh heller. Och Iris röker sina Camel var hon vill, även under tiden andakten pågår. Dom hade en brorsa förut, systrarna, en som liknade mig. Men han gick inte att behålla. Han placerades som fosterbarn i Bastuträsk och blidde påkörd av tåget. På bilder ser han ut som en jävla Elvis. Med skokrämsgitarren morfars och den där frisyren, på gräsmattan bakom deras hus. Mormor kallade oss båda bara för pajken, förut: – Men hur ä de me pajken då? Så. Och hon menade då alltså honom, sonen sin, eller mig, dottersonen, vilken som. Fram till sista hjärnblödningen. Nu kan hon säga några ord bara. Sådanadär ord från när hon var barn i Umbyn. Från innan n'Arnt och före tevevicen med guldkant och läskflaskorna jag brukade få hämta mig i källartrappan hemma hos dom. Hos mormorn min, och han, morfar Arnt. Men bara dumord nu, från en idiottid utan el. Och morsan är en idiot. Broderar skitfula korsstygnrenar och kåtor och sätter upp det i gummiramar av rött, och ibland grönt, under väggklockan i köket. Vill vara särskild på nåt vis. Vika ut det där gamla. Och jag vill faan inte föreställa mig morfar i den där lådan. Och prästen bara säger, och säger, och säger, saker: – Jesus. Bla, bla. – Vila. Yttersta dagen. Han försöker låta allvarlig, som om han talar om en nära vän, en viktig man, och. Slipsen! Den måste lös snart. Dessutom fryser vi alla. Moster Iris sitter och håller om sig själv. Farsan har ett ben som darrar. Mormor gråter. Och morsan duttar sin morsa i ansiktet med näsduken än, det bara håller på. I psalmerna hörs mest morfars flamma. Det enda nöjet här är att småglo på henne, för hon rödnar i hela ansiktet och tittar ner då. Skäms väl. På byn säger folk att det hände i sängen hos henne. Som under tiden dom låg med varann då. Att morfar dog av kåthet. Utmattad. Men sådana synder nämner inte prästen. Bara omtänksam far och saknad make. Annan smörja. Inte en lista på spänningar precis. Inte ens musiken morfars. Så att. Som inget. Men till slut är det över. Vi har ganska bråttom. Morsan har gjort älgsteken med rönnbärsgelé och mandelpotatis hemma. Vi ska äta. Sen till både hemmet och dårhuset också, i lagom tider. Men ändå. Flamman, Gun, går fram till morsan med plastkassen hon håller i. Och dom står där, ett par meter från kapelldörren i skenet av utelampan. Dom två. Och flamman försöker säga något. Att Zündappen är till besvär, eller kanske att. Tja, i alla fall nåt. Nåt som gjorde att morsan skulle ha flugit på na, om morsan nu varit en sån som visa nåt ibland. Men farsan sa bara: – Åk me na du Tommy och hämt'an. Så att. Och jag fick stå en bit ifrån och hålla plastkassen hennes medan flamman skrapa alla rutorna på sin hundraförtitvåa. Jag fick stå över älgsteken, och bara se på när hon rörde sig sådär runt bilen. Stå och undra. Och inte så värst gammal var hon, eller så. Vad jag kunde se. Som moster Iris kanske, fast med lite mera kropp och hud och så. Större. Sen satte vi oss i bilen och frös en stund, för skiten ville inte starta så hon fick pumpa på gasen och ha sig. Men sen så. Och varmluften kom igång efter ett tag. Svetten bara rakt genom min vitskjorta, och nykavajen också, faktiskt. Fick loss slipsen i alla fall och så ner i fickan med den. Lite luft ändå. Och bilradion också. Men hon var som tyst. Och jag med. Självklart skulle Zündappen bli min nu. Och den var ju som van. Hittade nästan själv hem till henne, om, ifall att. Och när vi hade kört förbi tågstation där i Nyåker sa jag: – Du? Men hon var som blyg av sig och sa inget. Snön föll. Och flingorna var vita i strålkastarljuset men syntes inte alls i mörkret bredvid oss. Jag stack fingret genom plasten i kassen hennes. Alltså först en seg slags grop i handtaget bara, men sen flera fingerhål, utan att det var meningen riktigt, utan bara, ändå, som blev. Och det var vid Ledusjön hon bodde. I ett vitputsat hus med farstubro av järn. Stina Stoor

hp-2024-04-13-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Erinran till redovisningskonsult

Referat av disciplinnämndens ärende med dnr 2/2011, beslut meddelat 23 maj 2011. NN är ensam styrelseledamot i ett bolag som bedriver redovisningsverksamhet. NN är medlem i FAR och auktoriserad redovisningskonsult. FAR:s kvalitetsnämnd för redovisningsverksamhet har anmält NN till FAR:s disciplinnämnd. Skälet till detta är att kvalitetsnämnden konstaterat att årsredovisning för hans bolag vid upprepade tillfällen överlämnats till bolagets revisor efter den i lagen angivna tidpunkten. Kvalitetsnämnden har lämnat in bolagets årsredovisningshandlingar för räkenskapsåren 2006/2007, 2007/2008 och 2008/2009. NN har yttrat sig över anmälan och bland annat anfört följande. Han bedriver sedan 1986 en egen redovisningsbyrå med några anställda. Företaget har under de två–tre senaste åren expanderat kraftigt samtidigt som NN arbetat med sin egen yrkesutveckling, vilken resulterat i medlemskapet i FAR som auktoriserad redovisningskonsult. Dessa förhållanden har medfört en kraftig anhopning av utvecklings och arbetsuppgifter för honom personligen, vilket i sin tur inneburit eftersläpningar i årsredovisningsarbetet. Den löpande redovisningen i bolaget har hela tiden skötts dagligen genom anställd personal. NN har framhållit att bolaget numera har förstärkt sina interna resurser och att de brister i den egna redovisningen som framkommit i kvalitetskontrollen snart kommer att vara åtgärdade. Disciplinnämnden meddelade NN en erinran med följande motivering: Anmälan avser redovisningen i NN:s egen verksamhet och alltså inte hans uppdragsverksamhet. Enligt disciplinnämndens uppfattning är försummelserna, låt vara upprepade, inte av sådan art att det finns anledning att utesluta NN ur FAR. Det får dock anses anmärkningsvärt att en redovisningskonsult inte följer gällande bestämmelser beträffande årsredovisningen i sitt eget aktiebolag. Vad NN har anfört om orsakerna till förseningarna innebär inte att han kan undgå disciplinär åtgärd. Disciplinnämnden finner att erinran är en tillräcklig åtgärd. FAR = branschorganisationen för revisorer och rådgivare

hp-2024-04-13-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Akademiskt skrivande

År 2015 utkom antologin The future of scholarly writing i vilken 17 skribenter från många olika amerikanska universitet frågar sig hur de som samhällsvetare och humanister bättre ska kunna kommunicera dels med varandra, dels med en större allmänhet. Samtidigt som de sinsemellan är mycket olika är de alla eniga om att det inte (så som en del anser) ska göras genom att närma sig naturvetenskapen och bolla med data, diagram och termer som "prefrontala cortex". Snarare gäller det att utnyttja sin främsta resurs, sin språkliga känslighet, utan att behöva dra en skarp gräns mellan att å ena sidan framföra argument, göra en tolkning eller presentera en analys och å andra sidan gestalta med mer skönlitterära medel. Vi har alla fått lära oss att vetenskap förutsätter opersonlighet och objektivitet. Vad det innebär tydliggjorde min favoritsociolog Arlie Russell Hochschild redan 1983 i boken The managed heart. The commercialization of human feeling. Hon beskriver hur man vid de första obduktioner som unga läkarstudenter deltar i försöker minimera det känslomässiga obehaget genom att täcka över ansikte och könsorgan, ibland också händerna, på liket och därmed avpersonalisera det. Sedan drar hon en parallell till det vetenskapliga skrivandet. Vetenskapligt skrivande har, menar hon, en likartad funktion: "Det är en utvidgad form för institutionell kontroll av känslor. Den flitiga användningen av passiva verbformer, undvikandet av ordet 'jag', förkärleken för latiniserade substantiv och det abstrakta framför det konkreta är drag som distanserar läsaren från ämnet och stänger känslorna ute. För att framstå som vetenskapliga måste skribenterna följa konventioner som hämmar det känslomässiga engagemanget. Det finns skäl till att man skriver 'illa'." Akademiker kan mycket väl förhålla sig självironiskt till det akademiska språket. University of Chicago har en "virtuell akademiker" som riktar sig till lärare och doktorander med tjänsten "Veckans mening". "Skriv din egen mening!" lyder uppmaningen. "Eller är du för lat för att göra det själv? Den virtuella akademikern kan göra det åt dig!" Instruktionerna är enkla. Man går in på nätet, väljer ett ord eller uttryck från var och en av fyra listor och klickar: "Skriv den!" Angelika Bammer, professor i tvärvetenskaplig humaniora och komparativ litteratur, valde en dag "lingvistisk transparens", "postkapitalistisk hegemoni", "konstruktion" och "epistemologi", klickade och fick meningen: "Den postkapitalistiska hegemonins epistemologi kan förstås som en konstruktion av lingvistisk transparens." Hon fick också några uppmuntrande ord på vägen. "Din övertygande behandling av den postkapitalistiska hegemonins epistemologi kommer att få många efterföljare." Vetenskaplig jargong är ändå långtifrån det enda problemet. Nästan lika illa är det när orden mestadels är hämtade från vardagsspråket men meningarna har krånglats till för att verka mer vetenskapliga. Mitt älsklingsexempel är: "Primärgruppen är ojämställdhetens viktigaste grogrund till kvinnans nackdel." Vad betyder det? Väl inget märkvärdigare än att det är i familjen som kvinnan riskerar att bli berövad jämställdhet? Men om man som akademiker vill skriva på andra sätt handlar det inte bara om språket. Det handlar lika ofta om att vilja bryta sig ur vad Hochschild kallar en "institutionell kontroll av känslor". Man kan vilja få utrymme för det personliga, förmedla sitt engagemang, sin entusiasm för sitt ämne, man kan vilja ge plats åt det sinnliga. Man kan helt enkelt vilja få skriva mer essäistiskt. I Finland är essäistik en stolt tradition som lockat många akademiker, bland dem filosofen Georg Henrik von Wright (vars bok Vetenskapen och förnuftet från 1986 fick stor uppmärksamhet även i Sverige), och som fortfarande har många utövare och läsare. Den som för mig bäst symboliserar vad det essäistiska står för är Emil Zilliacus, professor i grekisk och romersk litteratur. Under det tidiga 1900talet började han skriva om Odyssevs hemresa från trojanska kriget till sitt eget Ithaka. En av de grekiska öar han besökte var Korfu, som ofta identifierats som Odysséens Skheria, den ö där Odyssevs efter sitt skeppsbrott ska ha drivit i land. För Zilliacus var det inte nog att se Skheria, han lät sig ros ut från kusten och kastade sig i havet, han ville själv driva i land, han ville på sin egen kropp uppleva hur det kunde ha känts för den skeppsbrutne Odyssevs. Hans förhållningssätt var sant essäistiskt. Han satsade, han var inte rädd för att sätta sig själv på spel. Han förstod också att essäistiskt skrivande inte bara har med intellektet att göra, att också sinnena och känslorna behöver mobiliseras. Kanske tänkte han rentav som en modern filosof, den amerikanska nyaristotelikern Martha Nussbaum, att det inte finns något motsatsförhållande mellan tanke och känsla, att de snarare är två sidor av samma mynt. Båda är kunskapsinstrument. Att jag själv dragits till essäistiken beror ändå inte bara – kanske inte ens i första hand – på att den ger utrymme åt både känsla och kropp, utan i lika hög grad på att den gynnar det konkreta, detaljen eller den åskådliga anekdoten. Om vi får veta att 700 000 brittiska soldater stupade i första världskriget är det bara en statistisk uppgift, men hur det verkligen upplevdes förmedlas ypperligt i en episod i Virginia Nicholsons bok Singled out. How two million women survived without men after the First World War: "En dag år 1917 sammankallades avgångsklassen i en flickskola i Bournemouth högtidligen av den kvinnliga rektorn. Rektorn blickade ut över skaran, där de flesta var sorgklädda eftersom de hade förlorat åtminstone en nära anhörig i kriget, och så sade hon: 'Jag har kommit för att meddela er något fruktansvärt. Det är bara en av tio bland er som kan hoppas på att nånsin bli gift. Det är inte en gissning, det är statistik. Nästan alla de män som hade kunnat gifta sig med er har stupat. Ni får bana er väg i livet så gott ni kan. Kriget har öppnat nya dörrar för kvinnor, men det kommer att finnas många fördomar. Ni får lov att sträva, ni får lov att kämpa'." Det är en anekdot med många dimensioner. Rektorns ord drabbar – ganska brutalt, måste man säga – unga kvinnor som redan drabbats av kriget med insikten att de kommer att drabbas ytterligare, men samtidigt pekar de framåt mot det som brukar kallas 1920talets nya kvinna. Essäisten är alltid inställd på att kommunicera. Essäisten talar inte nödvändigtvis i jagform men finns ändå där som ett jag, en röst, som talar till läsaren, som bryr sig om läsaren, vill gå i dialog med läsaren. Vetenskapligt skrivande är oironiskt. Först säger man vad man vill säga, sedan säger man det, sedan säger man att man sagt det. Den essäistiska texten kan tillåta sig en gnutta lekfullhet. Det betyder inte att den populariserar, snarare följer den det motto för företaget Deloitte Touche som jag för många år sedan såg på en annonspelare: "We don't make the complex simple, we make it understandable." Den är inte tesdrivande, den är ofta prövande, undersökande, den kan tillåta sig utvikningar, den strävar inte efter att täppa till varje lucka i resonemangen för den räknar inte med den felfinnande opponenten, utan med en välvilligt intresserad läsare som kan associera vidare. Någon gnutta av samma tillit kunde kanske få plats också i det vetenskapliga skrivandet? Merete Mazzarella

hp-2024-04-13-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Nya yrken

I tider av stora samhällsförändringar skapar människor ofta nya sätt att försörja sig. Det är just därför som historiker och arkeologer brukar indela mänsklighetens historia utifrån vad den huvudsakliga försörjningskällan varit; så betecknar till exempel "den neolitiska revolutionen" jordbruksarbetets genomslag på bred front. Även den tidigmoderna perioden (cirka 1500 till 1800) såg en rad nya försörjningskällor födas. I Natasha Kordas bok Labors lost. Women's work and the early modern English stage ges en fascinerande inblick i hur det manliga skådespelaryrket föddes och professionaliserades i England omkring år 1600. Samtidigt belyser Korda hur flera andra yrken också etablerades vid denna tid. Många av dem var kvinnoyrken. Men framför allt visar författaren hur motståndet mot skådespeleri, lyxvaror och annat som ansågs vara nytt färgade uppfattningarna om vad som var manligt respektive kvinnligt, och vilka konsekvenser detta har fått för vår bild av en person som befann sig mitt i denna omvälvande tid, nämligen Shakespeare. Dennes verk står i och för sig inte i centrum för analysen, men Korda, som är professor i engelska vid Wesleyan University, bidrar ändå till att ge Shakespeares texter en ny och djupare klangbotten. 1500 och 1600talets England var fortfarande präglat av jordbruk, skråhantverk och reglerad handel. Men det var samtidigt den plats där nya konsumtionsvanor fick fäste och nya konsumtionsvaror började bjudas ut, den plats där det moderna samhället och den moderna människan uppstod. Många av dessa nyheter kan knytas just till teaterhusen i London. Det var här som de nyskrivna skådespelen uppfördes, det var för teatern som rekvisita och paljettbeprydda scenkläder skapades, det var på teatern man kunde se högreståndspersoner visa upp sina raffinerade spetskragar och spetsmanschetter, och det var här som högljutt ropande gatuförsäljerskor bjöd ut sina matvaror, drycker och godsaker. Människor kunde nu försörja sig på sätt som tidigare inte varit möjliga: genom att tvätta och stärka ömtåliga spetsar, genom att låna ut pengar mot ränta till teaterproducenterna, genom att sälja nya matvaror på gatorna, och genom att stå på scenen och "apa sig". Det var en omvälvande tid, lika omvälvande som vår egen där vi också ser nya försörjningskällor och yrkestitlar födas. Vi behöver bara tänka på vad någon på 1950talet skulle ha sagt om arbeten som webbansvarig eller dataspelskonstruktör! 1500talets nya försörjningsmöjligheter omfattades inte av de traditionella skråna, som fanns inte bara i England utan runtom i Europas städer. Ännu viktigare var att dessa nya yrken inte ansågs hedervärda utan snarare föraktliga. Rekvisita var, menade många, inget annat än förfalskade varor, och stärkta kragar uppfattades som främmande och onödiga – kanske därför att de tillverkades av invandrarkvinnor från Holland. Gatuförsäljerskornas tjut ansågs utgöra illegitima försäljningsmetoder som inkräktade på skrånas områden genom att utsätta deras varor för konkurrens. Följaktligen förtalades de nya försörjningskällorna på olika sätt, bland annat i ekivoka grafiska blad. Många av de nya yrkena var dock förutsättningar för teaterlivets enastående blomstring under denna tid, och de innehades, väl att märka, nästan uteslutande av kvinnor. Inte minst viktiga var de kvinnliga kreditgivarna, som investerade i teaterhus och pjäsförfattare. Korda lyfter här fram hur Shakespeare framställer Portia (i Köpmannen i Venedig) som en professionell penningutlånerska, som till skillnad mot Shylock är extremt noggrann med sina affärer. Portia får förkroppsliga den nya form av bokföring som började användas vid denna tid, liksom protestantiska ideal som noggrannhet och exakthet. Men att dessa nya kvinnoarbeten var viktiga betyder inte att de erkändes som viktiga – tvärtom. Framför allt erkände skådespelarbranschen inte sin egen likhet med de kvinnliga yrkesutövarna, eftersom den var inblandad i en kamp om det egna yrkets heder. Om skådespelare sades nämligen att de "lekte" snarare än arbetade, och att de var lata, eftersom de undvek hederligt arbete. En skådespelare ansågs sälja något som var fiktivt och därmed falskt. En skådespelare låtsades vara någon han inte var, och han var i så måtto lik den (kvinna) som tillverkade scenrekvisita. En skådespelare skrek och gjorde sig till, precis som en gatuförsäljerska. Just på grund av alla dessa besvärande likheter ansträngde sig skådespelare och pjäsförfattare för att på alla sätt distansera sig från de obehagliga men framgångsrika kvinnorna. En nutida sociolog skulle ha sagt att skådespelarna ägnade sig åt professionaliseringsstrategier, på ungefär samma sätt som 1700 och 1800talets läkare försökte markera skillnaden mellan sig och kloka gummor eller kvacksalvare. Korda visar att skådespelarna, som alla var män, på olika sätt dolde likheten och markerade olikheten mellan sig själva och dessa kvinnor som myllrade kring teaterhusen. Detta markerande av olikhet kopplad till kön är just det man menar när man säger att genus skapas av människor i konkreta situationer. Att genus i så hög grad konstruerades på och runt den elisabetanska scenen är intressant av flera skäl. För det första har Shakespeares dramer ofta beskrivits som renodlat manliga produkter: författaren var man och skådespelarna var män – även de som gjorde kvinnorollerna. Korda visar häremot att arbetande kvinnor var intensivt närvarande i kulisserna, och att det i vissa fall var de som möjliggjorde teatern (genom sina lån). För det andra genomsyrades teaterlivet och dramerna av föreställningar om kvinnor och kvinnlighet, och de flätades samman med föreställningar om manlighet och vad ett hedervärt arbete bestod i. Om vi inte förmår uppfatta dessa nyanser, missar vi något viktigt. För det tredje visar Korda hur ett framgångsrikt professionaliseringsarbete från teatermännens sida bidragit till att sudda ut det kvinnliga arbetet ur historieskrivningen. Shakespeare och den elisabetanska teatern var beroende av kvinnors arbete, samtidigt som de framgångsrikt dolde betydelsen av detta arbete. En utbredd tveksamhet inför det konstgjorda och påhittade gjorde att människor som försörjde sig genom att utnyttja behovet av det konstgjorda och påhittade uppfattades som dubiösa i det dåtida samhället. Detta skapade en kulturell dynamik, genom vilken "det manliga" och "det kvinnliga" fick nya och delvis paradoxala innebörder. Det finns mycket som talar för att samma dynamik var verksam även i fråga om andra arbetsformer som uppstod under denna tid. Det faktum att vi idag tänker på fogdar, tulltjänstemän och räntmästare som manliga yrken beror inte bara på att de ofta innehades av män utan även på att de på ett tidigt stadium färgades som "manliga". Kordas insats består i att skickligt ha frilagt ett exempel på en sådan process. Maria Ågren